Forskarrapporterna duggar tätt om ökat drogexperimenterande bland ungdomar och allt fler s k tunga missbrukare. Även om bara få som prövar fastnar i beroende så måste vi bry oss och agera i tid, skriver Lena Larsson, ordförande i Föräldraföreningen mot narkotika, Järfälla.
Om bara en av tio som prövar narkotika fastnar i skiten, ska vi verkligen bry oss om den som är så dum att pröva på något som alla känner till farligheten med? Varför ska vi över huvud taget tänka på denna enda person om dennes högsta önskan ändå tycks vara att leva sitt liv som narkotikamissbrukare? Är det hon/han eller vi som ska vara solidariska?
Mitt svar måste bli att vi ska bry oss.
Med mina erfarenheter, om än bara över sju korta månader som mamma till en 15-årig flicka – som hann med en hel del knarkande, flitigt besöka Malmskillnadsgatan för att finansiera sitt missbruk och sedan dö – vet jag att det inte finns några alternativ.
Tänk om någon enda tagit sig an vår dotter och hjälpt henne när hon uppvisade ett positivt amfetaminprov. Tänk om någon begärt fortsatt kontroll av henne. Då kanske, kanske världen sett annorlunda ut för vår familj idag.
Vi måste ta hand om den unga människa som inte fått eller inte förstått den droginformation som förhoppningsvis kommit henne/honom till del under alla år i grundskolan eller i gymnasiet. Har han ändå missat poängen, behöver han ha mera hjälp. För så mycket som det hela tiden skrivs och pratas om droger och allt elände det för med sig, måtte vid det här laget varje sjuåring i detta land hört talas om följderna av ett narkotikamissbruk.
Men är det så självklart? Min alldeles egen teori är följande:
Tillgången på droger, var man kan handla och vem som säljer, känner varje högstadieelev till var han än bor i detta avlånga land. Vad drogen sedan ger, hur ruset är, hur länge drogen verkar och till och med hur man enklast kan dölja sitt missbruk, är inte heller något nytt för den som vill pröva.
Men hur svårt det är att avsluta ett drogberoende om man en gång fastnat, det tror jag ingen eller väldigt få fullt ut känner till.
Hur många är det inte som sagt: jag bestämmer själv eller jag kan själv bestämma när jag ska sluta. Men då vet man inte hur djupt ett beroende sitter. Man vet inte hur livet blir när drogen tar överhanden och är den som bestämmer.
Och man kan inte heller riktigt föreställa sig den långa vägen tillbaka till ett drogfritt liv med alla dess svårigheter med ständiga återfall och allt annat som hör ihop med missbruk.I debatten förekommer ofta, helt felaktigt, benämningar som lätta och tunga droger. Till den ”lättare” sorten hör bland annat hasch och till den ”tyngre” varianten räknar man ofta amfetamin, heroin och kokain.
För mig finns det ingen som helst skillnad mellan lätta och tunga droger. All narkotika är tung narkotika, sedan må den heta precis vad som helst. Lika lite som man aldrig kan bruka narkotika. Narkotika är en illegal drog och sådana missbrukar man från första stund, första pipan eller första silen.
Tänk om massmedia kunde sluta med sina förvanskningar av språket. Då skulle mycket vara vunnet. Jag kan mycket väl föreställa mig den tonåring som läser i tidningen om den ”lätta” drogen hasch för att sedan sticka artikeln under näsan på mor och far och visa på vad det minsann står att läsa. ”Lätt narkotika. Då är det inte så farligt, förstår du mamma.” Och vad har man då som okunnig förälder till svar?Visst visar siffrorna sitt tydligt språk: de allra flesta unga människorna är smarta och upplysta och tänker aldrig någonsin ens tanken att prova på någon form av droger och det är bra. Men ändå är det väl de som inte förstår bättre vi måste bry oss om.
Vi kan inte låta dem knarka ihjäl sig, vi måste göra något. Vi måste få tillbaka möjligheterna till adekvat behandling för de som behöver det. Till och med tvångsvård om det är nödvändigt för att bryta ett destruktivt leverne och för att motivera en missbrukare till ett drogfritt liv. Och det nu. Och det med kraft.
För narkotika är inte farligt för att det är förbjudet, det är förbjudet för att det är farligt. För en del livsfarligt. Det bästa en ung människa kan göra är att hela tiden vara konsekvent och säga nej till allt vad narkotika heter. Det finns aldrig några som helst fördelar med droger, bara ett liv i elände och misär för personen själv och dennes anhöriga. För ett drogmissbruk drabbar aldrig bara den som petar i sig skiten. Alla i dennes närhet påverkas också.