Det behövs fler specialinriktade narkotikapoliser!

Det behövs fler – inte färre – narkotikapoliser för att stävja de växande drogproblemen i landet. Men de måste utbildas, följa regler och inte godtyckligt plocka in ungdomar för drogtester, skriver Per Johansson, förbundssekreterare i Riksförbundet narkotikafritt samhälle, i en Drugnews-krönika.

Sverige Radios ekoredaktion rapporterade nyligen att antalet narkotikapoliser minskat under senare år, samtidigt som allt fler ungdomar experimenterar med narkotika. Chefen för rikskriminalens narkotikarotel, Walter Kegö, varnade dagen därpå att Sverige blir alltmer intressant som marknad för utländska narkotikasyndikat om den utvecklingen får fortsätta.

Men Brottsförebyggande rådet, Brå, presenterade härförleden siffror om att antalet narkotikapoliser tvärtom ökat stadigt under en lång följd av år. Särskilt kraftig var ökningen mellan 1996 och 1997 då antalet i ett enda svep ökade från 721 till 914 poliser för att sedan stabilisera sig på den nivån.

Att räkna narkotikapoliser är dock inte så enkelt som man skulle kunna tro. Verkligheten bakom Brås påstådda ökning är att rikspolisstyrelsen, RPS, har bytt redovisningssystem.

Från att tidigare ha räknat narkotikapolistjänster så började man istället bokföra de timmar som svenska poliser rapporterar att de lägger ner på narkotikabrott. Detta oavsett om det gäller spaning mot narkotikaligor eller en trafikpolis som upptäcker en haschpåverkad bilförare. Summan av alla dessa timmar delas sedan med vad som är normal årsarbetstid och man får cirka 900 årsarbetskrafter.

Tidningen Narkotikafrågan försökte 1998 räkna hur många poliser som huvudsakligen (minst 75 procent av arbetstiden) arbetade med narkotikaproblem och kom då fram till att det fanns 715 narkotikapoliser i hela riket. I Stockholms län rapporterade man 217 narkotikapoliser. Under hösten 2000 gjorde vi en ny genomgång av hur det såg ut i Stockholms län och kom fram till att det då fanns 167 narkotikapoliser. (se Bemanna Systemet!

Om RPS nya sätt att räkna är bättre eller sämre än det tidigare kan vara osagt. Båda sätten har fördelar och nackdelar. Men statistikomläggningen begränsar jämförbarheten med tidigare år. Att det dock har skett en minskning av antalet poliser vars huvuduppgift är att arbeta mot narkotika under senare år verkar otvetydigt.

Däremot kan det vara värt att notera att narkotikabrott – till skillnad från det mesta av annan brottslighet – är ett rent spaningsbrott. Det vill säga i stort sett ingen anmäler brotten till polisen, som folk gör när de drabbas av bilinbrott eller blir utsatta för våld. Narkotikabrotten måste oftast aktivt letas upp av polisen och därför är narkotikabekämpning beroende av att det finns specialinriktade polisenheter.

Regeringens narkotikakommission skriver i sitt slutbetänkande Vägvalet inte mycket om polisen. Man har inga förslag om ökade resurser till polisen. Däremot ägnas många sidor åt om hur man bör förstärka narkomanvården, vilket det är lätt att hålla med om.

Det är upprörande att så många narkomaner lämnas vind för våg idag. Men narkomanvården – hur effektiv den än skulle kunna bli – kan aldrig hindra nyrekryteringen. Spridning av drogmissbruk sker så gott som alltid långt innan något vårdbehov har uppstått. Och majoriteten missbrukare söker inte ens vård.

Narkotikaproblemets strategiska centrum ligger i ett ganska smalt gränsområde som består av de unga människor som just har börjat experimentera med narkotika och de som står i begrepp att göra det. De som just börjat missbruka kan med förhållandevis små insatser föras tillbaka till ett liv utan narkotika om de upptäcks i tid. Och det faktum att de åker fast har mycket stor avskräckande effekt på deras kamrater som ännu inte klivit över ”gränsen”.
Eftersom missbruket sprids från vän till vän – ju närmare vänskap desto större risk – så är det av största vikt att ingripa i den här processen så tidigt som möjligt. Detta arbete måste i huvudsak utföras av polisen, i linje med de erfarenheter och arbetsmetoder som utvecklats bland gatulangningsgrupper runt om i landet och den s k ravekommissionen i Stockholm.
Men då gäller det att poliserna skaffar sig ordentlig utbildning och håller ordning på sina rutiner så att ingripanden vid misstanke om brott mot konsumtionsförbudet inte sker godtyckligt. Justitieombudsmannen har riktat kritik mot ett polisingripande i Linköping där man 1999 tog in 33 ungdomar för drogtestning och endast 7 visade sig vara positiva, 3 var tveksamma fall och övriga 23 negativa. Så får det givetvis inte gå till!

Vi behöver specialinriktade narkotikapoliser, och de måste bli fler! Om vi ska kunna vända narkotikautvecklingen åt rätt håll igen gäller det att göra många saker på en gång. Men utan välbemannade, välutbildade och väl fungerande narkotikapolisenheter med inriktning på att tidigt upptäcka ungas drogmissbruk kommer vi ingen vart.

Etiketter:

Annonser