Det kontroversiella sprututbytesprojektet i Skåne – applåderat av Expressens ledarsida – får fortsätta ett tag till, framgår av regeringens nya narkotikaplan. Men det är inte för lite sprutor som är problemet i svensk narkotikapolitik. Det är för lite äkta engagemang, för lite vård och insatser för dem som hamnat i samhällets utkant, menar Tomas Hallberg, direktör på European Cities Against Drugs, i en Drugnews-krönika.
Regeringen låter de 15 åriga försöken med utdelning av sprutor i Malmö och Lund fortgå i avvaktan på en ny utredning. Det kan man läsa i regeringens proposition till ny handlingsplan om narkotika som lades fram i dagarna. Detta var troligtvis inget som socialministern önskade utan ett resultat av den kompromiss med samarbetspartierna vänstern och miljöpartiet som hela förslaget utgör.
Förutom de närmast berörda, de som får sin utkomst från verksamheten, är det nog mest ledarskribenterna på tidningen Expressen som klappar händerna av förtjusning.
Det var ingen tillfällighet att just Expressen, inför slutarbetet med propositionen, i december publicerade ett upprop för fria sprutor till alla narkomaner. Under en längre tid har tidningen genomfört en kampanj på ledarsidan för att avkriminalisera bruket av narkotika. Det måste ha känts som en kalldusch när en Temo-undersökning i höstas visade att Expressen har 96 procent av svenska folket emot sig i denna fråga. Men skam den som ger sig. Det gäller att oförtrutet arbeta vidare på en uppmjukning av den svenska lagstiftningen, är strategin.
Det är här själva poängen med försvaret av sprututbytesprogrammen kommer in. I Sverige vore det politiskt självmord att föreslå heroinförskrivning till heroinister eller legalisering av cannabis. Dessa idéer har redan förverkligats i flera länder i Europa och försvaras med hetta av nyliberala krafter både i och utanför Sverige.
Expressens nuvarande ledargarnityr ( hur länge kommer de att få sitta kvar?) har tydligt bestämt väg i narkotikafrågan och det är legaliseringslinjen som gäller. Det är därför mycket tacksamt att använda sig av en mjuk fråga. Att hjälpa narkomaner så att de inte blir smittade av hiv är en behjärtansvärd uppgift. Vi börjar med det, sedan kan vi säkert få stöd för andra mer vågade projekt, verkar man resonera.
Frågan är om fria sprutor hjälper mot hiv-spridning. Den så kallade expertisen i Expressens upprop hänvisar till att inga nya fall av hiv bland sprutnarkomaner har rapporterats i Malmöregionen de senaste åren. Detta skulle vara resultatet av utdelning av fria sprutor.
I Göteborgsregionen har man i många år haft samma eller bättre statistik vad det gäller upptäckta fall av hiv-smittade sprutnarkomaner. Trots att man inte delat ut några sprutor. Anta att man på socialkontoren och narkomanvårdsenheterna i Göteborg hade lanserat en metod som går ut på att dela ut äpplen och bananer till alla narkomaner som kom till deras mottagningar. Anta att man sedan skulle gå ut med att fri utdelning av frukt hjälper mot spridning av hiv. Det vore knappast ett vetenskapligt antagande, men tyvärr så uppvisar den så kallade expertisen i Expressens upprop samma låga nivå på vetenskapligt underlag för sin tes.
Det är inte den fria sprutan som har hållit hiv-spridningen bland sprutnarkomaner i Sverige på en internationellt mycket låg nivå. Istället är det ett antal faktorer som spelar in. Bland annat så är det information om smittspridning , fri tillgång till hiv-testning för narkomaner, ingen negativ särbehandling på anstalter eller vårdinrättningar för smittade och en allmänt restriktiv narkotikapolitik.
Sverige har sedan lång tid tillbaka haft en lag som heter LVM, Lagen om vård av missbrukare i vissa fall. I den lagen står det att personer som är på väg att förstöra sitt liv med droger skall kunna tvingas till tvångsvård. Det är tydligt att ”upproparna” valt att bortse från denna lagen. Man ser hellre till att pyssla om narkomanen tills han/hon själv bestämmer sig för att lägga av. Lagen föreskriver att ”läkare skall göra en anmälan till länsstyrelsen om han i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av vård enligt denna lag och denne inte kan beredas tillfredställande vård eller behandling genom läkarens försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården”. Hur hanteras en person som kommer in för att hämta sprutor utan att någon vård initieras?
Svaret är självklart. Skulle vårdinsatser sättas in skulle man inte behöva dela ut några fler sprutor till den missbrukaren. Att en person som har fortskridit så långt i en missbrukskarriär att han/hon med hjälp av en spruta skjuter in giftiga ämnen i kroppen behöver vård borde vara själklart för varje humanist. Det är inte för lite sprutor som är problemet i svensk narkotikapolitik. Det är för lite äkta engagemang för människor, för lite riktig vård och insatser som strävar efter ett hederligt och drogfritt liv för dem som hamnat i samhällets utkant.