Innan jag finner ett svar glesnar skogen och den väldiga hälsingegården tornar upp. Huset är stort och rött med vita knutar. Runt huvudbyggnaden ligger flera mindre byggnader strödda och i bakgrunden syns kollektivets välskötta golfbana. Jag går uppför den välkrattade gången och på grusplanen framför den breda trappan får jag svar på min fråga av Hasselakollektivets
grundare K A Westerberg.
– För att jag gillar ungdomar, säger han som om det var självklart.

K A Westerberg växte upp i ett arbetarhem med en alkoholiserad far och började jobba med missbrukande ungdomar 1958. Narkotikan hade börjat välla in över landet redan då och i stugorna var det knappt någon som visste vad knark var. K A insåg att drogproblemet inte var något som man kunde lösa med en timme i månaden hos psykolog.
– Jag tänkte att på hemmaplan fixar man aldrig detta.

Den bortaplan som behövdes blev gården utanför Hassela i Hälsingland. Driven av solidaritet med de unga missbrukarna sade K A upp sig från sitt jobb på Viggbyholmsskolan, köpte gården och 1969 startade han Hasselakollektivet. Grundtanken var ett erbjuda utbildning i stället för vård, att inte behandla ungdomar i sina bästa år som om de var sjuka.

Under de 36 år som gått sedan grundandet har K A hunnit fylla 76 år och börjat lägga över allt mer av kollektivets ledarskap på sina döttrar. Tusentals ungdomar har passerat genom Hasselakollektivet och pedagogiken har utvecklats och förändrats. Stommen i arbetssättet har dock förblivit oförändrad. Det som står i centrum är solidariteten med ungdomarna och det
så kallade medlevarskapet, att de vuxna bor och lever tillsammans med eleverna. Arbetssättet har många styrkor. En av dem är att ungdomar som är mästare på att ljuga och i flera år har manipulerat föräldrar och lärare inte orkar hålla skenet uppe dygnet runt.
– Det finns inga hemligheter här. När man lever och bor ihop så avslöjas man. Det gäller oss vuxna också, säger K A Westerberg och ler med cigarillen i mungipan.

Till skillnad från vård på institution, där personalen stämplar ut och åker hem, finns medlevarna på Hasselakollektivet alltid där som förebilder för de unga. De kan därför ta alla diskussioner när de kommer upp. Det kan vara under arbetet, under måltiderna eller när man tittar på nyheterna tillsammans. I processen ingår också att medlevarna för upp ämnen som de tycker är viktiga och manar till diskussion runt dessa. Att få ungdomarna att sätta ord på känslor och upplevelser är en del av utbildningen.
– Ibland mår ungdomarna bra, ibland dåligt. Ofta vet de inte varför utan behöver tala om det och sätta ord på det. De kanske har tagit ett beslut eller varit med om något särskilt som påverkat dem, säger Rasmus Andersson, utbildningsledare på Hassela.

Rasmus Andersson har varit medlevare på Hassela i sex och ett halvt år. Han berättar att medlevarskapet inte bara innebär att ungdomarna förändras. Medlevarna tvingas också växa när de måste ta itu med saker och lösa konflikter.

-Man tvingas in i ett växande, man ska inte tro att man slipper växa, säger han lugnt och berättar att arbetet inte är något som man glömmer när man är ledig. Ofta sjunker intrycken inte in ordentligt förrän på ledigheten. Hela tiden tänker man på vad som hänt på kollektivet och på vad det betyder.
– Man kommer tillbaka hit och tror att man vet hur allting ska vara, sen händer det något nytt och så måste man ändra sig igen.
Denna ständiga förändring är lite av Hasselakollektivets signum. Det finns inget som är hugget i sten, pedagogiken och arbetssättet förändras ständigt.

En sak som alltid varit viktig är fasta regler. Detta kan bli en chock för många av ungdomarna men de flesta anpassar sig snabbt och kan koncentrera sig på kollektivets utbildning. Under sin tid på Hassela utbildas nämligen eleverna i ledarskap. De får lära sig att ta ansvar för sig själv och andra.
Senare kan de bli arbetsledare i ett arbetslag med ansvar för att dagens sysslor blir gjorda och gruppen fungerar. Arbetet kan vara i köket, med djuren eller på golfbanan. Arbetet har alltid varit centralt inom Hasselakollektivet. Att lära sig samarbeta, ta ansvar och bara att gå upp på morgonen blir ett steg på vägen mot ett drogfritt liv. Förr gick mer tid åt till arbete men numera vill socialtjänsten ha skolgång för alla elever och därför går ungdomarna på Komvux i närbelägna Bergsjö.

Rasmus Andersson är inte helt säker på att detta är rätt väg att gå.
– Jag tror att arbete kan vara effektivare än skola, i alla fall under inskolningen. När ungdomarna kommer hit är de ofta kraftigt skoltrötta och har svårt att sitta still, berättar han.

När skolan eller arbetet är avslutat finns tillfällen till social träning. Hasselakollektivet ska inte vara en isolerad grupp utan en del av pedagogiken är att ge ungdomarna möjlighet att träffa människor som inte är missbrukare. Dessa möten sker ute i samhället. Logdansen på somrarna är så populär att några av ungdomarna har bestämt sig för att gå en buggkurs.
Andra killar spelar fotboll i ett division 7-lag.

Oavsett om dagen ska gå åt till skola eller arbete så går elever och medlevare upp klockan sju och äter frukost tillsammans. När personalen ser att en elev klarar av att gå upp och att rutinerna fungerar kan han eller hon få hoppa över frukosten och komma direkt till samlingen. På samlingen går man tillsammans igenom dagen innan man skiljs åt för skola eller arbete.

I den stora matsalen där kollektivet äter alla sina mål är bara två av borden dukade. Resten ser ut som om de inte använts på länge. På Hasselakollektivet i Hälsingland bor för tillfället tolv ungdomar. Förr var det alltid minst dubbelt så många runt borden här. Socialtjänstens besparingar gör att antalet placerade ungdomar minskar trots att problemen ökar i samhället som stort.
– Vi är tillbaka i det samhälle där barn auktioneras ut till den som vill ha minst betalt. Det är priset som styr var ungdomarna hamnar, säger K A Westerberg.

Om någon envisas med att prata pengar vill K A att man ska tänka hur många miljoner en äldre missbrukare har kostat samhället. När man sen betänker hur många unga som fått hjälp på Hasselakollektivet är ekvationen enkel.
– Tänk vilka pengar jag har sparat, säger han och rullar cigarillen mellan tummen och pekfingret.

Under sommaren genomför elever och medlevare alltid en fjällmarsch. Många av ungdomarna har aldrig varit i fjällen, aldrig bott i tält och aldrig upplevt någon annan miljö än den kriminella. Fjällmarschen leds av en gammal elev som lämnade kollektivet för tre år sedan och nu är utbildad fjälledare. På den fem dagar långa marschen ska eleverna lära sig att tillsammans klara utmaningar och hjälpa varandra. Solidaritet helt enkelt.

Just solidaritet är ett viktigt ord. Hasselakollektivet anser att kampen mot drogmissbruket främst är en politisk fråga och att det viktigaste arbetet är det förebyggande. Kollektivets politiska profil har dock tonats ner sedan sjuttiotalet. Förr var eleverna tvungna att gå i förstamajtåg men tvånget avskaffades på åttiotalet. Tillsammans med de två andra kollektiven Hassela Värmland och Hassela Gotland bedrivs förebyggande verksamhet som syftar till att öka kunskapen om droger och öka engagemanget i drogpolitiska frågor.

K A tycker att politikerna aldrig talar om det som är viktigt, exempelvis om solidaritet och sammanhållning i stället för om pengar.
– Välfärden håller på att raseras, det är penningen som styr och man missar att åtgärder måste vara till individens nytta, säger K A.
Han ser därför ingen mening med kortsiktiga lösningar och tackar nej till korta placeringar som blivit vanligare när kommunerna ska spara pengar.
– Detta är ingen förvaring. Man hinner inte motivera och bygga ungdomar på några månader. Den som föreslår det sårar bara min yrkesstolthet.

Och det är väl yrkesstoltheten som får en man som K A att fortsätta trots alla motgångar och trots att samhället ser ut som det gör.
– Känslan när man lyckas vända en unge, att ha en elev som hör av sig när han skaffat familj och barn. Det är fantastiskt, jag har levt ett fantastiskt liv. Mina äldsta elever är ju 55 nu, säger han stolt.

Det är det engagemanget och den uthålligheten hos K A och hans personal som gjort att Hasselakollektivet kunnat hjälpa ungdomar i 36 år. Det är detta som ger styrkan att aldrig ge upp trots att samhället verkar gå åt fel håll och framtiden ibland ser mörk ut.
– Mitt arbete är inriktat på att klara individer, där kan jag göra en insats.

Innan K A försvinner in huset och jag börjar gå mot bilen säger han något som får mig att inse hur viktigt hans arbete är för honom:
– Jag borde ju pensionera mig. Men hur ska jag kunna göra det?