av THOMAS GUSTAFSSON & SVEN LILJESSON

Det är förmiddag på Hospital General Santiago de Cuba, det stora allmänna sjukhuset i Kubas näst största stad. Utanför dallrar hettan. Santiago ligger i den tropiska sydöstra delen av landet. Några kubanska drogmissbrukare har samlats för sitt dagliga möte på sjukhusets klinik.

I ett rum på psykiatriska kliniken har merparten av de tolv män och tre kvinnor med alkohol- och narkotikaproblem som ingår i behandlingsgruppen samlats för att få råd under professionell ledning. Kognitiv beteendeterapi och motivationshöjande behandling anses som effektiva metoder. Men även akupunktur, zonterapi och naturmediciner används på toxikomanikliniken.

En av patienterna är Alex, 27 år, nybliven pappa till en dotter. Han berättar att han druckit allt mer rom och öl under åtta år och fastnat i ett beroende. Dessutom har han rökt en hel del marijuana senare år.
– Till slut gick alla pengar till mitt missbruk. Det gick inte längre, särskilt som vi fick barn. Vi tog kontakt med familjeläkaren som skickade hit mig. Jag känner mig redan bättre efter 25 dagar med samtal här, berättar han.

Istället för behandlingshem går de flesta missbrukare efter avgiftning i öppenvård på dagcenter under någon månad. De går hit varje vardag och en gång i veckan är anhöriga och husläkaren med.
– Det ger bra resultat och är billigare än att de skulle vara inlagda, säger Alberto Cutié Bressler, överläkare på kliniken.

– Men tyvärr har fått vi allt fler patienter och ökade problem senare år. Både med alkohol och narkotika, suckar han.

+ + +

Revolutionärerna på Kuba slängde 1959 ut diktatorn Batista och stängde spelkasinon och bordeller. Länge kritiserade de fienden USA i norr för det utbredda drogmissbruket och sociala utslagningen i de nordamerikanska städerna, vilket anfördes som tecken på ett sjukt samhällssystem.

Nu har problemen även kommit till Kuba, om ännu relativt begränsat. Det handlar delvis om en ökad efterfrågan med växande turism och nöjesliv och kokain dyker upp på barer och nattklubbar. Sexturism har åter lockat fram glädjeflickan i Havanna och på torget i Santiago där Fidel Castro utropade revolutionens seger utbjuds numer både droger och tillfällig bekantskap mot betalning.

Men det handlar också om det geografiska läget mellan USA och Latinamerika som lockar smugglare att utnyttja det kubanska luft- och sjöterritoriet. Om de upptäcks så slänger de lasten överbord och spolas ibland i land på Kubas stränder på detta sätt. Mellan 1994-2004 hade 75 ton narkotika, mest cannabis och kokain, flutit i land, enligt kubanska uppgifter. Hur mycket som hittats men inte lämnats in är förstås omöjligt att veta.
Det finns även de på Kuba som påstår att det handlar om medveten infiltration från maffian för att dränka landet i droger.

Cannabis växer även vilt utanför Havanna och på östra delen av ön. Men de som blir beroende av kokain har svårare att underhålla missbruket då tillgången är ojämn och drogen dyr. Det leder ofta till att de intar alkohol och psykofarmaka istället. Antidepressiva mediciner är något som läkare alltmer skriver ut. Och särskilt missbruk av valium bekymrar hälsovården.

Missbruksproblemen debatteras alltmer öppet. Det är inte bara cigarrökning som Fidel Castro numer varnar för. Inför nyårsfirandet vädjade han till befolkningen att ta det försiktigt med romdrickandet. Och i det populära TV-soffprogrammet ”De tarde en Casa” kan tittarna ringa in och ställa frågor om alkoholism till experter. I partiorganet Granma rapporteras om diskotek som stängs på grund av mycket droger. I ungkommunisternas tidning Juventud Rebelde trycks reportage om ungdomar som flyr vardagen med att röka marijuana eller supa sig fulla.

Den ekonomiska krisen efter Sovjets fall, då Kuba förlorade en viktig handelspartner tvingade landet till reformer och att öppna porten. Kubaner tilläts inneha dollar som man fick via turister och släktingar i exil i USA. Men tillgången till hårdvaluta och turism blev en ny vattendelare i samhället. En taxichaufför kan på några dagar få mer i dricks än en läkare tjänar på en månad. Och många unga vill berika och roa sig och längtar mer efter att lämna landet än att som patrioter följa revolutionshjälten Che Guevaras teser. Men de flesta kubaner kan inte lämna ön – flera blir håglösa och saknar framtidstro.

+ + +

Före 1990 var narkotikamissbruk sällsynt på Kuba.
– Men de nya förhållandena som uppstod i samhället skapade behov som vi var oförberedda inför. I det glappet började fler ungdomar använda droger. Och missbruket spred sig, man brukar säga att en missbrukare lockar fram tio nya, berättar doktor Alberto Cutié (bild) på beroendekliniken i Santiago.
– Jag oroas särskilt av ett ökat missbruk av cannabis. En farlig beroendeframkallande drog som drabbar hjärnan, immunsystemet och dessutom ger lungcancer.

På sjukhuset använder man framgångsrikt en modifierad cannabisbehandling som man fått av psykologen Thomas Lundqvist i Lund. Doktor Cutié är väl insatt i svensk missbruksvård, har besökt Norden och deltar i ett svenskt-kubanskt forskningsutbyte.
– Vi vill gärna ha mer internationell kunskap och forskning. Idag försvårar USA:s blockad för oss att ta del av många intressanta resultat, säger han.

Han är smärtsamt medveten om att klockan inte kan vridas tillbaka.
-Kuba kommer nog aldrig att kunna bli helt drogfritt. Det är en illusion. Men vi gör så gott vi kan. Vi kommer aldrig att ge upp kampen mot drogerna, säger han.

Generellt har Kuba en liknande syn på narkotikafrågan som Sverige. Man betonar att det gäller att minska efterfrågan för att strypa marknaden. Men lagstiftningen är mer som i Spanien där innehav och försäljning är olagligt, men konsumtion ej kriminaliserad.

Många som arbetar inom missbruksvården anser att detta är rätt hållning:
– Om det var olagligt att använda narkotika skulle det vara omöjligt för oss att komma i kontakt med narkomaner. Ingen skulle våga ta kontakt med sjukvården, säger några vi träffar på sjukhuset.

Missbruksvården i Kuba ligger alltså långt fram vid användandet av nya behandlingsmetoder och ger resultat. Den sociala kontrollen är stor och i eftervården betonas kontakten med de anhöriga och familjeläkaren. Men det finns även stödgrupper som Anonyma alkoholister och NA. Kyrkliga organisationer kan också ge stöd, men har inga behandlingscenter.

Sedan några år tar också Kuba emot utländska narkomaner för avgiftning och behandling vid bland annat kliniker i Holguin i östra delen av landet. De flesta patienterna kommer från Latinamerika, men även några från Europa. Behandlingen är effektiv och kostnaden lägre än i andra länder. Mest känd av dessa patienter är kanske fotbollslegenden Diego Maradona som lyckats bryta långvarigt kokainmissbruk efter flera behandlingar i Kuba.

+ + +

Flera kampanjer har drivits parallellt för att möta Kubas drogproblem.
Det handlar både om ökad hälsoinformation till allmänhet och ungdomar om drogers farlighet, liksom att använda kondomer för att förhindra könssjukdomar. Hiv har trots att man på 1980-talet hade tusentals hemvändande soldater från Afrika haft mycket liten spridning på Kuba. Detta genom allmän testning, samt integrerad vård och bromsmediciner. Till november ifjol hade under åren totalt 6693 hivsmittade upptäckts, varav 1296 avlidit i aids. De flesta har smittats via sexuella kontakter, åtta av tio smittade är män, mycket få via sprutor då injektionsmissbruk är ytterst sällsynt.

Men det bedrivs även mer repressiva kampanjer då befolkningen uppmanas ange langare och smugglare. Och återkommande räder mot de halvkriminella fixare – jiniteros – som lever på allt från att lura turister, tobaks- och drogförsäljning till koppleri. För några år sedan skärptes strafflagen så att efter bara två varningar så åker en hälare i fängelse, även om det så gäller bara stulna cigarrer. För grov narkotikasmuggling har numer dödsstraff införts.

– I jämförelse med andra länder har vi inget narkotikaproblem på Kuba. Men droger och narkotikaligor förekommer, det är vi mycket medvetna om och därför tvingades vi skärpa strafflagen, förklarade kubanska utrikesministern Felipe Pérez Roque för Drugnews medarbetare i Havanna för några år sedan.

År 2003 trädde exempelvis Dekret 232 i kraft vilket möjliggjorde insatser mot både ”internationell narkotikatrafik och begynnande nationell marknad”. I operation Folkskydd gjordes flera beslag och greps omkring 3000 personer för knarkhantering varav 65 procent dömdes till fängelse på mer än sex år. Dessa kampanjer har haft ett brett folkligt stöd.

Med jämna intervaller genomför också polisen insatser mot unga missbrukare, småkriminella och prostituerade. De senaste åren har tusentals ungdomar som har börjat leva ”samhällsfarligt” gripits i razzior och förts till uppfostringsanstalter.

+ + +

Turisterna är våra vänner Fidel Castro

Fotnot: Artikeln har även publicerats i Narkotikafrågan (nr 1/2006)