Ministären Reinfeldt började sitt arbete inom drogområdet med att avisera oförändrade alkoholskatter. Här hade man annars kanske kunnat befara att den alkoholliberala falangen inom moderaterna skulle vinna. Men Systembolaget och de svenska alkoholskatterna ser ut att bestå en tid till. Till viss del beror detta på att vi troligen sett kulmen på privatimporten. Läget idag är att den svenska alkoholpolitiken ligger fast. Det är glädjande.

En lång rad andra drogfrågor väntar dock på klara besked från regeringen.

1. Drogtester i skolan måste regleras genom lag. I praktiken är det varje skola (rektor, skolläkare eller skolsköterska) som sätter ramarna. Juridiskt förlitar man sig ofta på Föräldrabalken (om föräldrars eller vårdnadshavares samtycke). Men det är en svag lösning, eftersom det kan ta tid att få fram samtycke. Under tiden blir proverna oanvändbara. För att skapa klarhet, vinna tid och göra reglerna pedagogiskt begripliga måste bestämmelserna om drogtester i skolan samlas i en särskild lag.

2. Europeiska Unionen håller på att ta sig allt större befogenheter inom internationell narkotikakontroll. Detta skapar spänningar – ibland även konflikter – med FN:s globala narkotikakontroll. Det såg vi när EU-domstolen 2004 tvingade Sverige att tillåta odling av s.k. industrihampa, som kan användas för att framställa även droger.

En fråga som kommer att kräva stor uppmärksamhet är EU:s direktiv om vård i annat land. Eftersom mycket av den ”narkomanvård” som bedrivs i andra länder (t.ex. heroinförskrivning) inte är godkänd i Sverige, uppstår ett oklart rättsläge om svenska försäkringskassor skall betala för sådan ”vård”. En annan oroande utveckling i andra EU-länder är att narkotikapolitiken håller på att bli en rent medicinsk vårdfråga. Insatserna fokuseras idag främst på förskrivning av Subutex till narkomaner, utdelning av rena sprutor osv. Den svenska modellen med tidig upptäckt och tidigt ingripande utgör ett mycket udda inslag.

3. Tvångsvården har gått ner mycket de senaste tio åren. Lagen om vård av missbrukare (LVM) tillämpas i praktiken endast för att rädda livet på svårt nergångna missbrukare. För kommunerna är budgetresultatet ofta viktigare än satsning på missbrukarvård. Därför bör staten överta kostnadsansvaret för LVM-vården.

4. Narkotikapolisens arbete måste förstärkas. Ett allvarligt problem är bristen på kontinuitet. För ett år sedan avskaffade rikspolischefen de regionala kontaktmännen inom narkotikapolisverksamheten. Det skedde trots att dessa tillsammans utgjorde ett mycket kompetent forum för utbyte av aktuella underrättelser om narkotikautvecklingen i alla delar av landet. Det sker inte heller någon överföring och utveckling av den samlade kompetensen inom narkotikapolisområdet när äldre medarbetare går i pension. Trots att svensk narkotikapolis i flera avseenden varit världsledande i praktisk narkotikabekämpning finns det ingen samlad kunskapstradition inom området.

5. Narkotikapolitiskt ledarskap kommer att behövas än mer i den nära framtiden. Här har regeringskansliet som administration uppenbarligen inte lärt något av historien.

Under de senaste 40 åren har vi haft fler än 20 utredningar om allt från narkotikapolitiken i stort till den formella narkotikadefinitionen. Dagens pågående utredning, Mobilisering mot narkotika, för en tynande tillvaro.

För att inte trampa runt i samma hjulspår bör regeringen fråga sig om det finns ett mönster av missade frågor och missade tillfällen. Troligen kommer man då att finna att man varit allt för ointresserad av att stoppa det enskilda missbruket.

I år är det sextio år sedan den svenska narkotikaepidemin startade i Stockholm. Under den tiden har antalet missbrukare gått från en enda (socialläkaren Nils Bejerot ansåg sig då ha identifierat det första fallet) till omkring 100 000. Det är inget att fira. Men det tyder på att narkotikapolitiken måste föras upp högre på den politiska dagordningen.