Förutsättningarna för debatt finns under Almedalsveckan. Välfärdspartiet (V), Beroendecentrum i Stockholm, Alexander Bard (Fp), IOGT-NTO, Gudrun Schyman (FI) och Björn Fries (S) är alla där tillsammans med andra företrädare. Varför inte ta debatten?

Var finns de rödgröna åsikterna om den pågående missbruksutredningen som avslutas strax efter valet i höst? Den som tydligast från det hållet uttalat sig är Morgan Johansson (S) som i ett tidigt skede av utredningen kritiserade folkhälsominister Maria Larsson (KD) för att skjuta frågan framför sig till efter valet. Johansson skrev i slutet av maj på sin blogg:

“Hon vill inte driva frågan om mer pengar till missbrukarvården. Skattesänkningar ska gå före. Istället har hon valt att begrava frågan i en utredning, som inte ska lägga förslag förrän på andra sidan valdagen. Och så tror hon att hon ska kunna klara debatten genom att hänvisa till utredningen.“

Morgan Johansson skriver i sin inledning att frågeställningarna i utredningen är “ungefär desamma som jag hade att hantera som ansvarig minister för socialtjänstfrågorna 2002-06“.

Risken är att samma frågor kvarstår olösta även efter valet. Frågorna har lyfts och i viss mån besvarats i utredningen, men eftersom debatten lyser med sin frånvaro riskeras att riksdagen kommer att lämna ifrån sig ett andefattigt dokument. Det går inte att säga efteråt att kunskapsläget är bristfälligt för kunskaperna finns hos utredare, forskare och praktiker, före detta Mobilisering mot narkotika. Och har gjort så länge.

Så frågorna till de partierna inför valet är:
– Vad är era åsikter om den pågående missbruksutredningen?
– Vad vill ni med missbrukarvården?
– Vad är er välfärdspolitik för dessa utsatta grupper och vilka värden vilar detta på?

Man kan tala om politiskt ointresse, eller om man så föredrar, låg politisk prioritet. Resultatet blir dock detsamma. Det föder en negativ syn på missbrukarvård inom välfärdspolitiken och är en grogrund till fördomar och diskriminering av missbrukare och dess anhöriga. Detta måste ses som ett reellt hot mot en ambitiös utveckling av vården och delaktighet samt inflytande i samhället för de enskilda människor som har behov av samhällets hjälp.

Ointresset har flera tunga aktörer, däribland missbruksutredaren, pekat ut som den främsta bristen för missbrukarvården. Samma undfallenhet verkar råda inom EU.

Europeiska Socialfondens generaldirektör Åsa Lind skrev om detta i Sydsvenskan den 9 maj avseende EU:s satsningar för de mest utsatta; “Politiker från såväl höger som vänster saknar ofta kunskap och intresse. Medierna är än mer ointresserade“.

Lex Sarahs utökning till att omfatta socialtjänsten och missbrukarvården är i vissa delar ett ytterligare tydligt exempel på detta.

Välfärdspolitiken för de mest utsatta, om den finns, kräver mer än pengar, satsningar på evidensbaserad praktik, diskussioner om arbetssätt och arbetsmetoder, mer av utbildning för praktikerna, huvudmannaskapsförändringar, debatt om privat eller offentlig vård.

Den kräver en socialpolitik med en grund i yrkesutövarnas syn på god humanistisk och effektiv, lagenlig verksamhet samt en starkare ställning för de hjälpbehövande.