Att ha den borgliga pressen och journalisterna emot sig är en sak. Men när också medlemmar i de egna leden ställer sig på kant och instämmer i mediakören, är det svårt att heta Mona Sahlin och leda ett socialdemokratiskt parti. Göran Persson och hans grabbgäng har glömt sina egna oförrätter, för att nu döma likt Gud Fader själv Mona Sahlin för ett dåligt arbete.

Så talar maktens män oberoende vilken politisk färg de har när de känner sig hotade och inte tycker att allt blir som de önskar.

Men en brist inom socialdemokratin som gör det svårt att vinna mark är att man glömt vilka som är deras väljare. Idag handlar kampen om att vinna medelklassen och inte om att få de trötta till valurnorna.

Det är inte lätt att heta Mona Sahlin i dessa dagar, om det någonsin varit. I hopp om att leda en Rödgrön regering har hon gett sig in i en lek med krafter som definitivt inte vill se en kvinna som statsminister. Här spelar färgen ingen roll, utan makten och politikens inre slutna rum. En efter en reser sig de avdankade röda, Göran Persson som talar om krafttag (själv förlorade valet för att han inte tog väljarna på allvar) Kjell Olof Feldt som levt undanskymt talar om att Vänsterpartiet är Monas problem och Björn Rosengren som en gång inte minns att han var på porrklubb, som tror att Monas tid är förbi om förlorar valet. Så talar solidaritetens män inom svensk socialdemokrati och frågar man om partiets kris.

Dock är Lars Ohly den enda jag vet som sagt han skall återgå till yrkeslivet (SJ) efter politiken. Det styrande Gubbväldet hejas på av Lena Mellin, AB, som under de sista åren inte skrivit många goda rader om det Rödgröna samarbetet.

Manliga LO-medlemmar överväger att rösta på Fredrik Reinfeldt, inte för hans politik utan för att de hatar Mona. Inte förvånande Facket är ungefär lika kämpande som en häst som insett att han aldrig springer i mål på Solvalla. Politiken idag är inte väljarnas val av framtid, utan väljarnas sätt att straffa, politiken i sig är så lika i de två blocken att många väljare inte ser skillnaden, därav blir deras röstsedel en bestraffning mot enskilda partimedlemmar och inte ett val om politiken och samhällets framtid.

Nej, större fiender än sina egna tillsammans med en okritisk press såväl i tryckt som i TV form kan man väl inte ha inför ett val.

Media basunerar ut Monas impopularitet varje dag, hennes sjunkande siffror, oenighet inom de Rödgröna och ett ständigt lyftande av Maria Wettergren från MP. Detta är vad Sveriges väljare läser och ser varje dag. Hur skall det politiska budskapet nå fram mot en fast mediavägg där skattesänkningar just nu är viktigare än småfolkets möjlighet att överleva. Jag menar dem som inte har vare sig skatteavdrag eller Rut och Rot i hemmet.

Därtill kommer partiets rädsla för att lyfta de små frågorna som berör kanske inte majoriteten men väl den så kallade soffgruppen som kan avgöra höger/vänsterskalan. Det är gruppen som har 230 kronor om dagen i aktivitetsstöd, utförsäkrade, sjuka och marginaliserade. En grupp som för länge sedan gett upp om att politikens vardag skall handla om deras värld.

En viktig fråga som Anders Carlberg, Fryshuset, vår enda talesman för ungdomar, nämnde vid ett möte i Chaplingruppen för några dagar sedan var, ”vart tog ungdomsfrågorna vägen. Valet har blivit en pensionärsfråga.” Väl tänkt eftersom en stor del av ungdomarna är just den grupp som har minst i valet att hämta. Visserligen talar alliansen om nystartsjobb, lägre lön för unga, skattelättnade för arbetsgivare som anställer unga, längre provanställningstid. Staplas praktik, nystartsjobb och provanställning kan ungdomar leva sig fram till pension utan att få ett s.k. fast jobb.

De Rödgröna lovar att ungdomar skall få hjälp från första dagen de är arbetslösa. Men vad innebär det egentligen, det är ytterst arbetsgivarna som avgör. Och gruppen ungdomar ökar. Inte minst blir arbetsmarknaden trängre när fler skall ut på ska praktik- och lärlingsverksamhet.

Men ungdomar frågar inte bara efter jobb. De vill ha en bostad som inte kostar skjortan eller kräver lån. I Stockholm är snart gamla hyresrätter utsålda till bostadsrätter och nya hyresrätter är så dyra att frågan är vem som skall ha råd med dem. Det är den boendemarknaden som Alliansen står för. De Rödgröna och socialdemokratin skulle ha ett gyllene tillfälle att lösa ungdomar boende på ett klokt sätt.

I Stockholm har fritidsgårdar och parklekar sålts till privata entreprenörer. I de fall man inte lyckas sälja stängs fritidsgårdarna. Detta innebär att allt fler ungdomar använder gatorna som mötesplats och tillsammans med alkohol och droger utgör detta ett problem som ingen ser eller vågar se vidden av.
Socialdemokraterna i Stockholm antog ett handlingsprogram för ungdomar, vart tog det vägen i lokalvalet?

Socialdemokratin är inget sämre alternativ än alliansens, skillnaderna är små och gruppen man riktar sig emot är gemensam för bägge sidor – den svenska medelklassen. Oenigheten är inte större inom de Rödgröna än inom alliansen. Skillnaden är att media inte skriver om den motsättningen. Vad vi kan se idag är att Maud Olofsson inte finns med i Expressens lista över eventuella nya ministrar vid en alliansseger.

Ändå behöver Moderaterna Mauds högerhand för att framställa sig själva som mjukisar. Det är ju som mjukisar de flirtar med folket.

Socialdemokratin har en del att lära i konsten att flirta med väljare. Lite skattesänkningar, lite jämställdhet, mycket ordning och reda-skola, lite Rut och Rot, lite löften till pensionärerna så blir allt bra. Då blir intresset för sämre socialt skyddsnät, oförändrad A-kassa mm inte aktuell.

Socialdemokratin har tappat småfolket frågor till förmån för medelklassen, men med den rådande mediavinden skulle det inte spelat någon roll. Hade Mona Sahlin lyft fram de utsatta och alla dem som kämpar för att ha näsan över vattnet hade media skrivit om att socialdemokratin vill ha tillbaks bidragspolitiken och inte stå för arbetslinjen. Någon sa det är svårt att piska en trött häst till prestation, men i Allianspolitiken piskar och piskar man alla trötta hästar om de inte orka skall de inte dela kakan.

Men jag tror inte Maud Olofsson låter sig petas bort frivilligt. Hennes behov av makt är stor och utan ministerpost reduceras hon till en före detting. Spelet med Centern vid en valseger kan också bli problemet. SD vill ingen höra talas om. Media deklarerar dock att de blir viktväktare i riksdagen, för det har opinionsundersökningarna visat. Mona Sahlin har klart deklarerat nej till ett sådant samarbete, men avstår Alliansen verkligen om det blir fallet.

Jag tror inte att socialdemokratin skulle klarat ett val bättre på egen hand. Persson och grabbarna kanske har kort minne, men det var länge sedan socialdemokratin styrde riksdagen. V har varit stöttepelare i många regeringar och utan dem hade situationen blivit en annan. Socialdemokratin har kohandlat med centern och folkpartiet. Så skillnaden nu är att V är en aktiv del inför en eventuell regering.

Det stora problemet för socialdemokratin är avståndet till sina verkliga väljare. Få väljare kan identifiera sig med politikernas vardag.

Det är en avsevärd skillnad i att ha 50 000 kr i månaden och statspension som riksdagsman/kvinna eller att vara anställd och få ut 16 000 kr i månaden vid pension. Det är en avsevärds skillnad i att söka jobb om man har 35 000 kr i månaden även om man tar sovmorgon varje dag mot att åka till Jobbcenter för att få 400 kr om dagen i socialbidrag. Det är en avsevärd skillnad i att inte ens behöva söka jobb mot att bli utstämplad om man inte söker tillräckligt många jobb eller vägrar flytta från familj och hem.

Vågar socialdemokratin säga att vi vill ha samma villkor för politiskt förtroendevalda som för våra väljare skulle nog alla soffliggare resa sig valdagen och stoppa en S(edel) i valurnan.

• PS. Även om Alliansen vinner är jag inte säker på att de sitter i fyra år, men det skall jag ta upp vid ett annat tillfälle.DS