Socialdemokratin, knarket och framtiden

S glömde att en folkförankrad politik för solidaritet också kräver ett arbete för folkförankrad solidaritetsmoral och skötsamhet inom rimliga gränser. Det skriver Martin Viredius, 3:e vice ordförande i Transportarbetareförbundet.

När knarkmarknaden växte under 60- och 70-talen spelade socialdemokratin mestadels en destruktiv roll. Inom stora delar av vänstern såg man på kriminella och narkotikamissbrukare som offer för sociala orättvisor och av detta drog man slutsatsen att den tidigare så restriktiva alkohol- och narkotikapolitiken skulle liberaliseras. Det ansågs repressivt och reaktionärt att ingripa mer handfast utan man ville istället vänta på att missbrukarna själva sökte vård.

Naturligtvis ligger det en sanning i att sociala problem bidrar till missbruk och kriminalitet och kan sägas vara symptom på andra problem. Men det hör också till saken att symptomteorins storhetstid sammanfaller med utvecklingen av den riktigt starka välfärdsstaten vars syfte var att utjämna sociala skillnader.

På det övergripande planet växte sig staten starkare på folkrörelsernas bekostnad – och allt med stöd från en vänster utan förankring i vare sig arbetsliv eller vardagligt folkrörelsearbete. Samhället tog ansvar för många uppgifter som tidigare varit medborgarnas eget ansvar, enskilt eller i föreningsform. Syftet var att skapa ett starkt men ändå humanistiskt och radikalt inriktat samhällsmaskineri. Staten skulle vara de goda gåvornas givare.

Ambitionerna var vällovliga men när det gällde knarket gick strategin käpprätt åt skogen. En liberalisering är naturligtvis en liberalisering även om utvecklingen seglar under vänsterflagg och ganska snart blev det uppenbart att politiken mest spred missbruket och gynnade knarklangare och gangsters.

Socialdemokratin sopade bort resterna av de folkrörelsebaserade skötsamhets- och nykterhetsmoralen, som tidigare utgjort ett ganska bra skydd mot självdestruktiva beteenden i arbetarklassen, och ersatte den restriktiva politiken med en armé av liberalt skolade och skattefinansierade socialarbetare.

Så småningom återuppväcktes dock den gamla sanningen att sociala problem visserligen leder till missbruk, men att missbruket i sig också förstärker och fördjupar de sociala problemen.

Efter hårda interna strider nedkämpades det öppna flummet i socialdemokratin under slutet av 70-talet och början av 80-talet. Lagstiftningen kring hanteringen skärptes och vi behöll möjligheterna att bedriva tvångsvård – om än i beskuren form. 1988 blev också själva bruket av narkotika kriminaliserat efter påtryckningar från bland annat Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.

På 90-talet dog i stort sett debatten kring narkotikapolitiken i Sverige och i Socialdemokratin. Vi har visserligen haft ett antal mer eller mindre hätska meningsutbyten kring framförallt metadon och sprututbytesprogram, men i princip har den officiella restriktiva politiken legat fast – oberoende av vem som råkat ha regeringsmakten.

I stort har också denna politik stöd i hela arbetarrörelsen, även om det naturligtvis finns undantag. Viktigt var dock att liberaliseringskraven inte längre alltid kom från vänster. I SAP, liksom i alla andra partier, är naturligtvis den ideologiska klädedräkten för de konkreta förslagen viktig. När företrädare för den nyliberala högern började tala om knarkande som en individuell rättighet, gjorde de socialdemokratin en enorm tjänst. Det underlättade arbetet med att placera legaliseringssträvandena i sitt rätta sammanhang; i en idévärld där individens rätt går för allt annat.

De nyliberala framstötarna bidrog säkert också till att immunisera exempelvis SSU mot nya vågor av symptomteoretiskt flum. Vid förra årets SSU-kongress fick exempelvis en motion med krav på minskad restriktivitet inte ens en handfull röster.

De senaste decenniernas resurssvaga och tvehågsna restriktivitet har dock inte tillnärmelsevis räckt till för att minimera knarkandet i Sverige. Ännu mer oroande är att missbruket tenderar att accepteras som en närmast ofrånkomlig del av vår kultur.

Man ger upp inför ett problem som man inte tror att politiken rår på – i alla fall inte inom ramen för den kultur och de rättsprinciper som präglar den demokratiska västvärlden.

Och när den dominerande signalen till befolkningen är att man ska förverkliga sig själv på det individuella planet, följer snart en tämligen brutal ordning, nämligen: “gör som du vill, men ta också de fulla konsekvenserna“.

Där ser vi förmodligen en av de viktigaste orsakerna till socialdemokratins djupa kris: folk är inte längre beredda att finansiera ett försäkringssystem som täcker upp för människor som uppfattas som parasitära och medskyldiga till det egna eländet genom val av livsstilar som leder till arbetslöshet och svårartad ohälsa.

Socialdemokraterna glömde att en folkförankrad politik för solidaritet också kräver ett arbete för folkförankrad solidaritetsmoral och skötsamhet inom rimliga gränser.

Här kan vi ändå ana en utgångspunkt för en återupprättad socialdemokrati. Den krisgrupp som utreder partiets tillkortakommanden diskuterar bland annat “ordningsfrågorna“. Man inser att partiet inte bara har brustit i förmågan att skapa en trovärdighet när det gäller jobben och bostadspolitiken, man ser också oförmågan att leverera trygghet i form av “lag och ordning“ med folkliga förtecken.

Samtidigt framstår den nuvarande roffarkulturen och de växande klassklyftorna som långsiktigt ohållbara. Alliansen kommer med all sannolikhet heller inte att göra något åt missbruket – det är för dyrt. På sikt bör det därför finnas utrymme för en annan, mer ansvarstagande politik.

Det är dock en öppen fråga om Socialdemokratin kan formulera och konkretisera en sådan politik.

• Fotnot: Artikeln publiceras även i tidskriften Narkotikafrågan (nr 1/2011).

Etiketter:

Annonser