USA:s hyllning förra veckan av svensk drogpolitik är kanske en historisk vändpunkt. Den narkotikaliberala trenden i globala debatten kan ha brutits, skriver Per Johansson, generalsekreterare för Riksförbundet narkotikafritt samhälle, i en krönika från FN-mötet i Wien.
Varje år en vecka i mars samlas representanter för världens länder i Wien för att diskutera och besluta om hur man ska samarbeta om narkotikapolitiken. Commission on Narcotic Drugs, CND, är namnet på mötet och det äger rum i FN-byggnaden i Wien som ligger vid Donauflodens strand.
I princip är alla länder överens om att fortsätta samarbetet kring narkotikakontrollen. Legalisering är en icke-fråga på CND.
CND-mötet 2009 var ganska tumultartat. Några tiotal länder – i första hand från EU – gick ut väldigt hårt om att man skulle skriva in orden “harm reduction“ (skadebegränsning) någonstans i de bindande dokument som mötet skulle besluta om. Flera viktiga länder – bland andra Ryssland, Kina, Italien och USA – var mot detta, likaså Sverige.
Harm reduction-länderna har i stor utsträckning lyssnat på de röststarka organisationer som driver på i narkotikaliberal riktning, ofta finansierade av finansmannen George Soros. Men i och med att de misslyckades i sina strävanden att då skriva in HR-begreppet i syfte att börja luckra upp narkotikakonventionerna, så blev fjolårets CND-möte en mycket lugnare tillställning.
Under årets CND-möte hade vi från de restriktiva organisationerna mobiliserat mycket bättre än tidigare. Vi nätverkade bra med varandra och deltog aktivt på de olika “side events“ som ägde rum vid sidan av de officiella förhandlingarna. World Federation Against Drugs (som RNS var med och grundade) agerade medarrangör till ett sidoarrangermang om barns rätt att skyddas från illegala droger, tillsamman med IOGT International och IFNGO, ett asiatiskt nätverk av antidrogorganisationer. Talade gjorde juristen Stephan Dahlgren och statsvetaren Roxana Stere.
FN:s narkotikakontrollorgan UNODC:s nye chef, ryssen Yuri Fedotov, hade en träff med frivilligorganisationer. Vid frågestunden dominerade de restriktiva organisationerna. Kritiska röster höjdes mot att Fedotov i sitt tal på invigningen sagt att alla som missbrukar narkotika är offer och att behandling mot missbruk står i motsats mot insatser från rättsväsendet.
I sina svar visade nu Fedotov en mycket öppnare attityd kring dessa frågeställningar jämfört med formuleringar i talet och avfärdade helt frågan om legalisering, av vilket man kan dra slutsatsen att talet är skrivet av Fedotovs stab mer än av honom själv.
Sveriges barn- och äldreminister, med ansvar för drogfrågorna, Maria Larsson talade på invigningen av 2011 års CND-möte. Årets möte var inget högnivåmöte där ministrar från olika länder framträder, men Maria Larsson valde att åka till Wien för att framföra ett budskap. Hennes tal var inte överdrivet långt, budskapet var enkelt och tydligt, hon använde några viktiga uttryck återkommande och hon uppmanade länderna att agera.
Maria Larsson talade om barns rätt att skyddas från narkotika i enlighet med Barnkonventionens artikel 33. Denna konvention tillhör de som reglerar mänskliga rättigheter, så därför handlar detta om barnens mänskliga rättigheter. Maria Larsson sa också att detta inte är något länderna kan göra som de vill med. De har en skyldighet att följa artikel 33.
Under den dag Maria Larsson var i Wien – 21 mars – hann hon genomföra flera möten, det viktigaste kanske med USA:s “drogtsar“ Gil Kerlikowske. Han har tidigare varit i Stockholm vid ett par tillfällen och känner till svensk narkotikapolitik ganska väl. Från hans kontor, ONDCP, i Washington sände man sent samma dag ut ett pressmeddelande där Kerlikowske slår fast att svensk narkotikapolitik är ett föredöme för USA.
Bingo!
Det är inte alltid så lätt att säga när historiska ögonblick inträffar. Man kan inte riktigt värdera sådant förrän det gått en tid.
Men jag tror att det som ägde rum i Wien på 2011 års CND-möte kan ha inneburit att den narkotikaliberala trenden i den internationella debatten har brutits.
Om USA och Sverige, tillsammans med ett antal andra stora och små länder, tar initiativ i debatten om hur en restriktiv och balanserad politik bör utformas där man får rättsväsende och behandling att samarbeta på ett bra sätt, då kommer en stor majoritet av världens länder att lyssna till detta. De som vill ge upp inför narkotikaproblemet är trots allt inte så många.
Exempelvis i Afrika är man helt mot harm reduction. Man vill istället förebygga att problem uppstår då narkotikamissbruk är ett utvecklingshinder när dessa länder försöker lyfta sig ur fattigdom.