I utredningen “Sveriges internationella engagemang på narkotikaområdet“, (SOU 2011:66, pdf-fil, 122 sidor), sammanfattar Christina Gynnå Oguz den internationella debatten, som idag inte går i Sveriges riktning:

“Idag domineras den offentliga berättelsen om narkotikapolitik av misslyckande, fängelse, brott mot mänskliga rättigheter och brist på effektiv smärtlindring. Det finns också en annan berättelse, den om frihet från narkotikaberoende och misär, om human missbruksbehandling, utbildning, stöd och rehabilitering som alternativ till fängelse liksom tillgång till kontrollerad och vetenskapligt underbyggd effektiv smärtlindring.“

Utredningens fokus är hur Sverige agerar internationellt och Gynnå ger förslag på förbättringar. Hon beskriver hur Sverige har gått från att vara drivande i de narkotikapolitiska frågorna till att motverka de förslag vi tycker allra mest illa om.
Istället för att agera och försöka driva våra egna frågor håller någon annan i taktpinnen och vi reagerar. Under 1970 och 1980-talen såg det annorlunda ut, Sverige var en drivande kraft och initiativen kom från de behov som det civila samhället, bland andra Riksförbundet narkotikafritt samhälle, hade varit med och identifierat.

Gynnås budskap är glasklart, det krävs fokusering för att gå från reaktion till aktion.

Detta ska göras genom att höja kunskapsnivån, klargöra narkotikapolitiska ställningstaganden och samordna berörda departement och myndigheter. Att klargöra Sveriges ställning i en rad narkotikapolitiska frågor skulle underlätta för departement och myndigheter att hålla en samlad linje i frågan, alldeles oavsett om det handlar om socialpolitik eller bistånd.

Gynnå vill ha en precisering på områden där hon har identifierat olika åsikter, som inställningen till universalprevention, om narkotikaberoendet är en sjukdom eller inte och läkemedelsassisterad behandling kontra drogfri behandling. Frågorna visar både på komplexiteten i frågan och att den oklara linjen blir svag och skapar en förvirring.

Sverige har en hög ambitionsnivå i narkotikafrågan, men Sverige påverkas av omvärlden. Vi måste agera istället för att reagera som vi gör idag.

EU:s nya narkotikapolitik är den första utmaningen som vi står inför där Sverige har stora möjligheter att påverka. Inom EU finns en majoritet som förespråkar en skademinskningspolitik. Den innebär i praktiken att länder argumenterar mot preventiva åtgärder och informationssatsningar och man anser att FN:s narkotikakonventioner inte fungerar och därmed bör ändras. Här både kan och bör Sverige påverka.

Jag tror dock att det krävs mer aktion än att Socialdepartmentet “tittar närmare“ på hur man ska gå vidare, vilket verkar vara det som har hänt sedan utredningen kom i oktober 2011. Hur regeringen vill organisera arbetet rent praktiskt har Gynnå förslag på, men det är just nu sekundärt.

Viktigare är att utredningen inte blir bortglömd i en kanslilåda utan att Sverige återtar initiativet, gärna i samarbete med andra, så att berättelsen om prevention och frihet från beroende och misär åter igen blir den dominerande berättelsen.

Plus i kanten är att Gynnå förslår att Folkhälsoinstitutet ska underlätta för organisationer att söka bidrag från EU och att det ska gå att söka bidrag för att delta i den internationella debatten. Men trots att den ideella sektorn är i stort behov av finansiellt stöd så är ändå de andra förslagen än så mycket viktigare.