Gun Zacharias har avlidit

Socionomen och antidrogkämpen Gun Zacharias har avlidit, vid en ålder av 84. Krönikören Anne Skånér tecknar ett personligt porträtt.

Fick veta genom en god vän igår att Gun Zacharias har lämnat in. Hon skulle fyllt 85 år i vår och planerade in i det sista för en föreläsning. Detta är den Gun jag vill minnas, en kvinna med integritet, vilja, styrka och obrottslig lojalitet mot det hon stod för. Gun lärde jag känna genom min tid som missbrukare, träffade henne på Gamla Bro (f.d. Allaktivetshus i Stockholm som jag och några till arbetade för att få igång).

Det var mitt under brinnande Vietnamkriget och själv tillhörde jag FNL-rörelsen. Vietnamkriget och jobbet på Gamla Bro hindrade dock inte att det röktes på till och från. Efter att ha slutat med amfetamin och sprutor tyckte jag det var ganska okej att röka, det var ju liksom i tiden och alla gjorde det.

På Gamla Bro mötte jag socialarbetaren Gun och socialläkaren Nils Bejerot. Jag var kompis med Guns dotter som också befann sig på Gamla Bro. Gun naglade fast mig i väggen, tittade på FNL-märket och sa “tror du Vietnamkriget kan vinnas genom en massa flummare?“
Man blev lite ställd och muttrade något om att “jag var ju inte krig, bara med i en rörelse emot kriget“. Nils Bejerot tonade ner samtalet och jag minns att hela episoden slutade med att jag hade Nisses tegelsten om narkotika i handen och nya tankar kring det där med att röka på.

Gun var en oförvägen kämpe mot narkotika, i arbetet som socialarbetare mötte hon många av dem. Tillsammans med Nils Bejerot utgjorde de Stockholms tuffaste radarpar mot knark.

Vare sig Gun eller Nisse lämnade någon oberörd. På den tiden ansågs de båda som kontroversiella och smått galna med sina tankar och idéer om knark, men med facit i handen, verkligheten blev mer av de farhågorna som de bägge hyste än ett nollbruk av narkotika.

Hon var inte bara kämpen mot narkotika, hon var en hängiven förkämpe mot rasism, främlingsfientlighet. Hon var bland de första i Sverige/Stockholm som arbetade för romernas sak och kraften tror jag hon fick ur sin egen historia som judinna. Gun pratade sällan om sitt judiska ursprung, men att historierna och erfarenheten av detta blev en hennes drivkraft tror jag inte råder någon tvekan om.

Vi var långt ifrån överens i allt, det var inte lätt att vara ense med Gun i alla frågor. Hon hade vad man kan säga ett huvud för sig, kompromisslös och obrottsligt lojal mot det hon trodde på.

Ett av de mer roliga tillfällena med Gun minns jag när vi skulle göra en film om narkotikasituationen i Europa. Gun och ytterligare en kvinna skulle vara med och utforma manuset. Vi i filmteamet hade en idé, men fick ett manus som handlade om några pojkar som åkte moped, samt en märklig förklaring till varför det skulle vara mopedpojkar. Vi tog aldrig deras manus och Gun blev oerhört sårad över att vi förkastade det.

Sista gången jag träffade henne var förra sommaren under Almarna i Kungsträdgården, vi firade 40 år sedan almarna räddades. Vem sitter där helt plötsligt, om inte Gun. Något äldre, lite mindre, men fortfarande med den brinnande blicken och kampviljan. Gun kramar min hand och viskar i mitt öra “Anne, se till att de tar upp narkotikafrågan här också“. Jag sa till Gun att det kanske inte var rätt tillfälle. Men det slog mig att för Gun var kampen mot narkotika oerhört viktig in i det sista.

Gun har två döttrar och flera barnbarn. Hon var inte alltid världens lättaste mamma, men hon hyste djup kärlek till sina barn och barnbarn. Men hon hade också en oerhört förtroendefull tillit till sina barn och ofta var hon mer mamma till lånebarn/inneboendebarn än vad hon var till sina egna. Jag minns när Ann 14 år gammal flyttade till Italien. Att du törs, sa jag. “Ja, men det är ingen idé att säga emot hon skulle åka i alla fall, och hon har sin syster där nere.“

Men kanske är det så med kvinnor med stort hjärta, stort engagemang att man lätt glömmer och tror att ens egna barn självklart skall förstå och acceptera allt.

Ja, nu får Gun i alla fall vila och vi som är kvar minns hennes glansdagar, föreläsningar, engagemang, och det brinnande intresse för människor. Får vara glada om vi har bara en liten del av det hon bar med sig. Tack för de här åren även om det blev glest de sista med att ses. En sak vet jag emellertid, det finns inte många av hennes stam kvar. Och det gör livet så förbannat trist.

Hjälpte flyktingar

• Gunhild (Gun) Zacharias, (1927-2012) föddes i Stockholm.
Socionom som arbetade med flykting- och missbruksfrågor. Men även verksam inom film som regiassistent, skådespelare och manusförfattare.

Hon berättade i tv-program om hur det vara att växa upp på Östermalm som judinna i en tyskvänlig omgivning. Under andra världskriget tog hennes familj emot hundratals flyktingar på flykt undan nazismen.

Zacharias talade många språk, deltog i debatter och skrev böcker, studieplaner om narkomani och barnböckerna “Knoppen“ och “Det stora knytkalaset“, som blev pedagogiskt verktyg för lärare och även namn på en kulturförening i Sundbyberg. Hon var föreningsaktiv och bland annat med och startade RNS och Simon (Sveriges invandrare mot narkotika).

Hon tilldelades Centrum mot rasism-priset 2010.
Drugnews/SL

Etiketter: