De argument som förs fram om att avkriminalisera narkotika på olika vägar, är inget annat än en skymf mot oss som försöker att rädda liv. Det är också en skymf mot de vars liv vi försöker rädda. Det skriver Lennart Karlsson, narkotikapolis, Citypolisen Stockholm.
Aktuell statistik visar att fler missbrukare dör. Naiva debattörer och politiker, några med dunkla motiv, dömer ut svensk narkotikapolitik. De påstår att den restriktiva svenska modellen är en bidragande orsak till att dödstalen stiger, och vill avkriminalisera bruk av narkotika. Förslagen är att öka substitutionsverksamhet och sprututbytesprogram, legalisera cannabis.
Listan kan göras lång. Alla förslag har dock en sak gemensamt. En total avsaknad av respekt för den enskilde missbrukaren. Snabba enkla lösningar som bara kommer att leda fram till en sak. Fler missbrukare och fler döda. Många av dessa åsikter har en underton av ultraliberala värderingar som prisar individens frihet. Vad finns det för vackert med en frihet som leder till döden?
Det påstås att kriminaliseringen av narkotikabruk stigmatiserar den enskilde missbrukaren. Det påstås att samhället genom polisen straffar istället för att vårda. Den som påstår detta saknar verklighetsförankring.
Narkotikapoliser och missbrukare är i själva verket ofta de som står varandra närmast. Det finns inte en enda polis som vill straffa missbrukare. Alla ingripanden syftar till en enda sak; att upptäcka, avslöja och därigenom ge individen och dennes omgivning en möjlighet till reflektion och val.
Valet till ett liv fritt från narkotika. Narkotika kidnappar hjärnan. Den fria viljan påverkas till narkotikans fördel genom de enorma duschar av vällust som pumpas in i hjärnans signalsystem. För att kunna ge förutsättningar för ett objektivt rättvist val måste det finnas både piska och morot.
Om man istället debatterade samhällets avsaknad av resurser till missbruksvård skulle det vara trovärdigt. Problemet är tron på enkla lösningar. Att motivera och vårda en drogmissbrukare är en lång och besvärlig resa. Samhällets resurser till vård måste öka. Att ropa på legalisering och avkriminalisering tar fokus från det verkliga problemet.
Substitutionsprogram lyfts fram som en mirakellösning. Hur förklarar man då att en bidragande orsak till den senaste tidens höga dödstal handlar om förgiftning av metadon? Att läckage av legalförskrivna buprenorfinpreparat gett oss en helt ny generation av opiatmissbrukare? Att mindre nogräknade läkare skrivit ut fentanylplåster har bidragit till flera dödsoffer det senaste halvåret. Substitution som en kontrollerad metod på vägen till ett liv fritt från droger är bra. Substitution som en åtgärd för att slippa ta tag i det djupa problemet är fegt och cyniskt.
Vi som arbetar i verkligheten ser det riktiga helvetet. Vi räddar livet på överdoserade heroinister. Vi tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig. Vi får ibland en klapp på axeln av nyktra missbrukare som bekräftar att det var polisernas jagande som till slut motiverade dem till vård. Att avkriminalisera bruk av narkotika skulle vara att ta bort vårt viktigaste verktyg.
De dunkla argument som framförs är inget annat än en skymf mot oss som försöker att rädda liv. En skymf även mot de vars liv vi försöker att rädda.
Till alla er som tror att ni har lösningen genom att försöka skjuta den svenska restriktiva narkotikapolitiken i sank. Ni är välkomna ut i verkligheten. Ni är välkomna ut att stå upp för era åsikter bland desperata missbrukare och förtvivlade anhöriga. Kom ut till det riktiga helvetet om ni törs.
• Fotnot: Artikeln publiceras även på SvD Brännpunkt. Samt replik.