Vid mitten av 1960-talet utvecklades “metadonunderhållsbehandling“ som en radikalt ny behandling för heroinberoende. Metadonunderhållsbehandling förebyggde överdosdödsfall och främjade avhållsamhet från heroinbruk under den tid patienter var i behandling.

Buprenorfin (Subutex) har numer också blivit utbrett vid behandling av opiatnarkomani. Användandet av dessa två läkemedel kallas “läkemedelsassisterad behandling“ (LAB) och speglar viktiga farmakologiska skillnader mellan dessa “substitutionsmedel“ och heroin och andra opiater som missbrukas i stor utsträckning, även om både metadon och buprenorfin används i stor omfattning vid icke-medicinskt bruk av narkomaner. De är båda verksamma vid intag genom munnen och långtidsverkande, vilket gör det möjligt att stabilisera patienten, något som inte är möjligt med heroin och andra opiater som används flera gånger varje dag, vanligen genom snusande eller injektion. De senare tillförselsätten destabiliserar narkotikabrukarens liv.

Som en reaktion på den förödande heroinepidemin i USA under det tidiga 1970-talet, blev jag en tidig tillskyndare av metadon. Idag håller mina tankar kring underhållsbehandling på att utvecklas, och det av två skäl. Det första är att metadonbehandling inledningsvis ansågs vara analogt med insulinbehandling vid diabetes och således skulle användas resten av livet.

I själva verket lämnar nästan alla LAB-patienter programmen, ofta mycket snabbt. För det andra fortsätter många LAB-patienter att använda opiater, liksom andra droger, inklusive alkohol, när de är i behandling.

Allt eftersom mina funderingar om behandling vid drogberoende utvecklades, så gjorde även min förståelse av beroendeprocessen. Jag insåg att narkomaniproblemet inte är substansspecifikt. Det finns praktiskt taget inga opiatnarkomaner som inte har allvarliga problem med andra droger och alkohol. Läkemedelsassisterad behandling är substansspecifik. Med andra ord är metadon- och buprenorfinbehandling farmakologiskt verksam endast vid insatser mot opiatnarkomani, trots att få opiatnarkomaner har problem med endast opiater. Jag såg även att narkomani är livslång, under det att LAB – även när den pågår under förlängd tid – är förhållandevis kort i förhållande till patientens risk för återfall under resten av livet.

Av dessa skäl blev jag engagerad i att förbättra verkan av LAB genom att fokusera på en bred definition av alkohol- och narkotikabruk, och inte bara inrikta LAB på enbart opiatbruk. Dessutom måste LAB-program anlägga ett livstidsperspektiv. Omständigheten att praktiskt taget alla patienter lämnar behandlingen gör det än mer angeläget att få till stånd en integration av effektiva strategier inom ramen för LAB över lång tid.

Det står nu klart för mig att det inte bara är så att praktiskt taget alla narkomaniserade patienter, inklusive de som går i LAB, önskar drogfrihet som sitt slutliga mål, men även att avhållsamhet från alkohol- och annat drogintag är det enda resultat som är stabilt.

Min erfarenhet över de senaste fem årtiondena har övertygat mig om att tolvstegsprogrammen och andra drogfria initiativ syftande till återinträde i samhället är de bästa sätten för de flesta narkomaniserade och alkoholiserade människor att uppnå inte bara avhållsamhet från alkohol- och annat drogintag men också för att åstadkomma den karaktärsutveckling som är nödvändig för att uppnå det värdefulla målet med bestående “tillfrisknande“. LAB måste gå från det nuvarande målet “att minska opiatbruk under behandling“ till målet “livslångt tillfrisknande“.

Jag vill inte stoppa LAB. I stället vill jag förbättra behandlingen genom att bredda dess syften. Jag uppmuntrar till ett användande av LAB som hävstång för att kräva avhållsamhet från allt icke-medicinskt drogmissbruk under behandling.

Jag uppmuntrar till införlivande av målet “livslångt tillfrisknande“ för alla patienter, så att patienter i LAB lämnar sina program bättre förberedda på att uppnå drogfria liv.

• Fotnot: Artikeln publiceras även i Svenska Narkotikapolisföreningens Tidskrift.

Robert L. DuPont
Beroendeläkare, chef för Institute for Behavior and Health, in Rockville, Maryland, och professor vid Georgetowns-universitets medicinska fakultet i Washington DC. Var förste generaldirektör för USA:s Nationella drogforskningsinstitut (NIDA) och “drogtsar“ under presidenterna Nixon och Ford.