Lisah sjunger för utsatta barnen

Musikläraren Lisah Deilert anser att skolan har ett stort ansvar att hjälpa unga i dysfunktionella familjer. I föreställningen ”Men barnen då?” gestaltar hon sin egen uppväxt i en familj med missbruk, en erfarenhet hon använder även i mötet med elever.

Text & Foto: PERNILLA RÖNNLID

Det var när Lisah Deilert gick på Musikhögskolan som idén till föreställningen ”Men barnen då?” föddes. Som en restuppgift, för att hon missat ett föredrag, fick hon hålla en föreläsning för de andra studenterna om barn till missbrukare. Hon fick jättebra respons.

– Jag tänkte under hela utbildningen att jag ville jobba med de här frågorna i framtiden. Då jobbade jag mycket med mig själv i 12-stegprogrammet för anhöriga och var väldigt inne på hur viktigt det är att se barnen.

Efter examen fick hon ett vikariat på Mälarhöjdens skola. Hon gick till rektorn, berättade att hon ville göra en föreställning, satte en deadline och med hjälp av en kompis som är dramapedagog arbetade hon fram ”Men barnen då”. Här får publiken, genom dagboksanteckningar och sånger, följa hennes uppväxt, med en mamma som drack och en pappa som inte kunde prata känslor. Föreställningen är ett sätt att skapa kontakt med alla som möter ungdomar i sitt arbete, föräldrar och elever.

– Att leva med missbruk eller växa upp i en dysfunktionell familj, innebär att man blir väldigt osedd. Om man ser sig själv i min föreställning kan man komma i kontakt med starka, jobbiga, men kanske också befriande, känslor. Och det är det som det handlar om. Många lär sig tidigt att det inte är okej att visa känslor, man lägger känslorna på is, och det tar ett tag innan de tinar upp. För mig själv var det tvunget att livet skulle göra riktigt ont innan jag förstod att jag måste göra något åt det.

Apan heter Tarzan och var Lisahs trygghet när hon var liten.

På scenen är Lisah Deilert ensam, med en gitarr, en mjukisapa och en mask som enda attribut. Apan symboliserar det ”frusna barnet” – barn till missbrukare fryser ofta sina känslor och fråntas makten att känna. Apan heter Tarzan och var Lisahs trygghet när hon var liten.

Med föreställningen vill hon förmedla ett barnperspektiv, hur hon upplevde sin uppväxt.
– Jag berättar öppet, ärlig och naket om hur jag upplevde vissa saker som barn. Jag tror att det är en stor hjälp för många att jag delar med mig och jag kan inge utsatta elever hopp. Och kompisarna runt eleverna får kunskap och ökad förståelse.

I tonåren fick Lisah dödsångest, och hon hade självmordstankar och skolkade från skolan. Varken hennes mamma eller pappa kunde bekräfta henne känslomässigt.

– Mycket av dysfunktionen i familjen låg i att vi inte pratade om känslor. Vi läste inte av varandra, vi visste inte hur. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men det räckte inte. Jag hade behövt andra vuxna som klev in.

Hennes pappa var den som stod för tryggheten, hade rutiner och regler. Men om hon försökte prata med honom om hur hon mådde, blev hon bortviftad.

– Han tyckte att det var jobbigt och svårt, blev förbannad, trängd och gick i försvar. ”Det är bara att bita ihop, imorgon är det en ny dag” sa han ofta.

När hennes mamma drack, drack hon alltid för mycket och hennes sätt att hantera känslor var att stänga av. Om de någon gång pratade känslor så var det när hon var full och då gick diskussionerna överstyr.

Lisah Deilert hade kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, men där pratade hon inte om mammans drickande och ingen visste hur det var hemma.

– Jag kunde inte sätta ord på en enda känsla. Jag visste bara att jag hade ångest, mådde dåligt och var kär i Fabian. Jag undrar vad som hänt om jag hade träffat en vuxen som hade pratat med mig. De pratade inte ens på Bup, jag styrde samtalet helt och hållet.

När Lisah Deilert var 17 flyttade hon hemifrån. De närmast följande åren var som en dimma; hon var destruktiv i relationer och gjorde dåliga val. Vid 22 träffade hon en kille, och blev gravid. När dottern var ett och ett halvt år fick hon reda på att dotterns pappa missbrukade cannabis och att han hade andra förhållanden samtidigt som de var sambos.

– Att jag hade levt i den här lögnen blev den ultimata botten för mig. Jag trodde inte att jag kunde må sämre än i tonåren, och så gjorde jag plötsligt det. Jag fick panik och jag minns att jag låg och skrek i fosterställning.

Genom en klasskompis på Komvux gick hon på ett Al-Anon-möte. Där hon kunde dela erfarenheter med andra som levde med missbruk.
– Det var som att komma hem. Hade jag inte haft mötena vet jag inte hur jag skulle klarat av det.

Hon blev utbränd och sjukskriven, fick medicin och gick i terapi. Hon fortsatte gå på Al-Anon-möten och hon gick Ersta Vändpunktens vuxenprogram. Efter sjukskrivningen började hon på Kungliga Musikhögskolan. Musiken hade alltid funnits där. Farfar var spelman, spelade dragspel och lilla Lisah fick sin första synt när hon var sex och spelade på gehör med farfar. Egna låtar hade hon skrivit sen hon var tio. Musiken blev ett verktyg för henne att uttrycka sig.
– För mig var det en ventil och det vet jag att det är för många elever.

Idag använder hon sina erfarenheter i sin undervisning, hela tiden.
– Föreställningen är jag och jag tar med den in i klassrummet, även om eleverna inte sett den. Det blir naturligt att prata med någon som själv delar med sig. Den erfarenheten har jag från självhjälpsgrupper, där lyssnar man på andra, känner igen sig och lär sig sätta ord på sig själv och därmed på sina egna känslor.

Publiken som ser föreställningen får kunskap om missbruk, men den är också ett sätt att förmedla känslomässig kunskap till eleverna.

– Jag får med skolans värdegrund i föreställningen – den handlar om livet. Skolan ska skapa trygga, respektfulla individer, som visar omsorg för varandra och det gör vi genom ökad förståelse och kunskap för varandra. De ska lära sig att förstå andras situation och utveckla en vilja att agera för varandra.

Skolan har ett stort ansvar för att hjälpa elever som lever i dysfunktionella familjer.
– Men vi lyckas inte alltid ta ansvaret på grund av tidsbrist. En gång när jag spelade i Gävle, sa en lärare till mig: ”Jag brukar fråga mina elever hur de mår, men jag lyssnar inte på svaret, jag hinner inte.” Och så är det för väldigt många, väldigt ofta. Man kanske också är rädd för vilket svar man kan få. Men det är bara att lyssna. Vi hjälper mycket mer än vi tror bara genom att ställa frågan. Vi lärare ska inte agera psykolog för eleverna, men vi kan vara länken till att de får hjälp.

Själv är hon tydlig med eleverna att hon finns där om de vill prata och hon frågar ofta hur de mår.
– Det är jätteviktigt att eleverna får höra från en vuxen, att även om livet känns jättejobbigt just nu och svart och hopplöst, så blir det bättre. Och de är inte ensamma. Jag säger ofta till mina elever att de ska prata med en vuxen och inte hålla inom sig hur de mår. Det känns alltid bättre att prata om det.

Lisah Deilerts dotter är 15. Hon har gått Ersta Vändpunkten barnprogram. Hon träffar sin pappa ibland men har inte frågat så mycket om hans missbruk.

– Hon har inte levt i det, men blivit drabbad av det. Hon är trygg i sig själv, och rotad, men om livet kommer i fatt henne så ska jag försöka stå kvar och låta henne vara precis så arg som hon behöver vara. Jag behöver inte hålla med om allt hon säger – det är hennes känslor och hennes upplevelser som hon måste få ge uttryck för. Det var precis det jag saknade.

Tema: BARNEN

De glömda barnen

fler måste upptäckas och få stöd

D12-SpelaRolllogga1Flera barn föds på skuggsidan, utan att bli sedda. Växer kanske upp med förälder med riskbruk eller beroende av alkohol eller andra droger. Barnen får ofta ta ett stort ansvar hemma, undviker ta hem kompisar och löper större risk att själv senare i livet få sociala problem. Förr beräknades de till cirka vart femte barn, men siffran är svajig. Idag beräknas minst 100 000 barn (4,5 – 5,2 proc.) ha förälder som fått beroendevård (enligt ny CAN/SKL-studie), troligen är de fler. Andra vuxna kan spela roll och göra något – lärare, elevvården, släkt, medmänniska, politiker…

Läs mer

Annonser