Ser på en FB-sida att K-A är död. Tankarna att jag skulle åka till Hudiksvall och hälsa på honom och Gunsan har rört sig i hjärnan ett flertal gånger. Men i vanlig ordning blir tankar sällan mer än tankar, istället för handling.

Så här vill minnas K-A som jag träffade första gången 1969, en kall vinterdag på Viggbyholmskolan, där han jobbade sitt sista lärarpass innan uppresan till Hälsingland.

K-A var ingen lätt person. Han kunde vara lika charmig och skämtsam som förbannad och dum och någon man önskade dit pepparn växte. I de värsta kriserna av kollektivets historia vägde jag mellan olika alternativ. Lojalitet är svårt, inte minst hos en som alltid tvingats välja vägar sedan barnsben. Jag klarade inte vägvalen i krisernas Hassela, kollektivet hade satt ett allt för djupt spår i mig. Det första året. Den första vintern. Ulla och K-A, de fyra westerbergska barnen.

Skilsmässan. Ullas flyttning. Ullas död. Splittringen med Ove. Otroligt många sorger finns med i bilderna av livet kring K-A.

Men där finns en annan K-A som klokt kunde förklara om varför saker var som de var. Som kunde få mig att förstå matteläxan. Som tröstade mig när jag var olyckligt involverad i en person. Som satt med bygrabbarna från Hassela i köket och fikade. Som hade en otrolig respekt för ortsborna däruppe. Där fanns alltid Gunsan som stabilisatorn som såg till att huset fungerade när K-A:s visioner flög iväg. När han skulle förändra inte bara oss unga missbrukare utan hela världen – näst intill. Som fick mig att spela golf, trots att jag var övertygad om att det var ett pensionärsspel.

Kollektivet var fram till att K-A och Gunsan sålde verksamheten mitt hem i 35 år. Dit åkte jag vinter som sommar.

Dit åkte jag och min man med vår son Kaj och sedan Uja. Där lärde Kaj sig åka skidor i Hasselabacken under Martins tappra försök att åka utför. Där blev sedan Kaj praktikant och sedermera anställd i kollektivet. Jag minns hur K-A sa att Kaj behöver mycket aktivitet, det var myror i kroppen som behövde komma ut.

K-A lämnade aldrig någon oberörd. Det kunde gälla oss gamla elever och före detta anställda. Det fanns alltid en uppfattning om honom. Bra, dålig, ifrågasättande. Personer som alltid ger utrymme för uppfattningar är personer som sticker ut/upp.

Jag kunde ibland avsky honom totalt, avsky de sidor jag inte kunde förstå, ta steg tillbaks, erkänna felen. Inte förstå hur människor som alltid funnits bredvid honom kunde petas bort så lätt.

Jag minns när jag berättade om mina planer att börja jobba som lärare. ”Den pedagogik man lär på den utbildningen har du haft hos oss för länge sedan, akta dig det är bara teorier”, sa K-A. Jag blev lärare i alla fall och tänkte under en del lektioner, när det var busigt, hur hade K-A gjort här.

Det är svårt att inse att K-A som skulle fyllt 85 i år inte längre finns ibland oss. Ändå vet vi att ju äldre någon blir så ju mer självklart är det med döden. Men vissa människor ska inte dö, så enkelt är det. Inte dö innan jag hunnit skaffa sommarbilen, åkt till Hudik och hälsat på K-A och Gunsan igen.

Ibland är det svårt att styra tiden. Men några saker tar jag med mig och ger K-A äran av.
Jag har två barn, ett liv utan droger. Jag har lärt mig att inte ge upp, att slåss mot orättvisorna. Jag har lärt mig också ur de värsta situationer kan man hämta styrka och kraft. Och jag tror att K-A ändå tycker det är skönt att flytta vidare just för att han inte orkar eller kunde vara den K-A som vi minns. Jag tror också att en del av honom försvann när kollektivet såldes.

Om allt annat jag minns från 1969 och framåt, lämnar jag därhän.
Hej då, K-A.