Ska 60-talet aldrig ta slut?

Nygammal narkotikadebatt från 1960-talet går igen. Det finner vår krönikör Per Johansson läsande en svensk debattbok på hotellrummet mellan FN-möten i Wien.

Jag ligger på hotellrummet och läser Jan Malmstedts bok Idéerna som tände debatten. Stefanie Hotel är Wiens äldsta hotell och ligger bara ett stenkast bort från Schwedenplatz där stadsmuren en gång gick. På den gamla tiden fick man inte åka in i stadskärnan med häst och vagn. De som kom resande till den kejserliga huvudstaden med just häst fick ta in på hotell och värdshus utanför muren.

Foto: via Wikimedia
Hotel Stefanie, Wien Foto: via Wikimedia

Mitt rum ligger längst bort i en lång korridor med fönster mot innergården där stallet en gång låg och där hästarna togs om hand. Jag föreställer mig att mitt lilla rum på den tiden beboddes av kuskar och annat tjänstefolk. Rummen närmast gatan är större och måste ha varit av en helt annan standard jämfört med mitt, i och för sig mycket trevliga rum. Föreställer jag mig.

Världen går framåt och samhällen utvecklas. Österrike är inte längre en stormakt i världen och det ska nog österrikarna vara tacksamma för, på samma vis som vi svenskar ska vara tacksamma för att Karl XII:s stormaktsambitioner gick om intet.

Läsandet av Jan Malmstedts bok är också en resa i tiden, på mer än ett sätt. Boken är en noggrann genomgång av den svenska narkotikapolitiska debatten så som den gick till i media i mitten av 1960-talet. Jan Malmstedt har borrat djupare och bredare än någon tidigare skribent och jag lär mig mycket nytt om hur diskussionerna fördes de där åren som blev så avgörande för svensk narkotikapolitik.

Min vistelse i Wien är med anledning av FN-mötet om narkotikaproblemet. FN:s alla medlemsländer samlas årligen till det som heter Commission on Narcotic Drugs, CND, detta år för 58e gången.

Ny bokNär jag läser Malmstedts bok får jag en märklig känsla av att jag läser ett referat av hur det kan låta i diskussionerna på CND-mötet. Trots att det gått 50 år mellan den svenska debatt han beskriver och den debatt jag lyssnar till i FN-huset i Wien. Det som där presenteras som ”nya vägar inom narkotikapolitiken” var det som diskuterades på svenska tidningars ledar- och kultursidor i mitten av 1960-talet.

Då som nu hävdade man att vårdinsatser står i motsättning till rättsliga insatser och att cannabisförbudet bör avskaffas.

I mitt läsande fastnar jag särskilt vid när Jan Malmstedt beskriver hur Aftonbladets ledarsida våren 1967 ville särskilja cannabis från annan narkotika och ifrågasatte om det var rätt att hasch och marijuana ska vara förbjudna.

När jag lyssnar på inläggen i plenum på CND-mötet blir jag alltmer nedstämd ju längre tiden går. De allra flesta inläggen är det inte något konstigt med alls. Talarna, som nästan alla är statstjänstemän i sina respektive hemländer, beskriver de narkotikaproblem de har framför sig och vad man bör göra åt dem. Men då och då dyker det upp ett språkbruk som var ytterst ovanligt för bara några få år sedan och som går ut på att sätta vårdande insatser i motsats till rättsliga insatser.

FN:s narkotikakonventioner bygger på att de länder som ratificerat konventionerna åtar sig att i sin nationella lagstiftning förbjuda de droger som listas i konventionerna, för allt annat än medicinsk och vetenskaplig användning.

Men det står ingenstans i konventionerna att länderna bara ska ägna sig åt rättsliga insatser. Tvärtom egentligen. I konventionerna finns texter som uppmanar länderna att minska efterfrågan på narkotika genom att satsa på såväl prevention som behandling.

Den motsättning mellan behandlande och rättsliga insatser som vissa vill skapa är en strid om ord.

Genom att få tillräckligt många inblandade att tala om vård och rättsväsende som motpoler kan det bli så som de flesta uppfattar att det förhåller sig. Det gäller att etablera mainstream; en allmän sanning om hur det är. Det är samma problem det handlar om, inget viktigt nytt har hänt, statistiken har inte förändrats på något avgörande sätt, men vissa uppfattar problemet annorlunda. Kanske rätt många inblandade. Viktiga personer som har makt och inflytande över narkotikapolitiken.

Lochan Naidoo,INCB
Lochan Naidoo,INCB

Som tur är sjunger inte alla med i kören. Lochan Naidoo, ordföranden i INCB, International Narcotics Control Board, var detta CND:s stora hjälte!

INCB är en fristående juridisk enhet inom FN-systemet vars uppgift det är att granska om länderna lever upp till sina åtaganden mot narkotikakonventionerna. De har genom åren levererat hårda omdömen om de länder som bryter mot konventionerna.

Lochan Naidoo är läkare från Sydafrika och uppenbarligen en man med stor integritet, mod och en stark vilja att leverera ett starkt budskap till världens alla länder.

Under invigningen av CND-mötet höll Lochan Naidoo ett tal som var bland det bästa jag hört i ett sammanhang som detta. Han gick igenom några viktiga stridsfrågor och redde ut begreppen:

  • Grunden för konventionerna är omsorg om hälsan i världen
  • Narkotika ska finnas tillgänglig för sjukvården som läkemedel
  • Narkotikaförbudet innebär inte att brott nödvändigtvis leder till fängelse
  • Narkotikabekämpningen måste ske med respekt för mänskliga rättigheter
  • INCB uppmanar alla länder att avskaffa dödsstraffet för narkotikabrott

Därefter resonerar Lochan Naidoo om legalisering. Skulle den fungera? Han hänvisar till de negativa erfarenheterna av de legala drogerna tobak och alkohol och han menar dessutom att vi alla har ett ansvar för varandra. Om ett land (läs USA) legaliserar påverkar det oss alla och går mot principerna och gemensamt ansvar.

Lochan Naidoo avslutade sitt tal med att konstatera att narkotikakonventionerna inte alls är omoderna, irrelevanta eller svåra att implementera.

Länderna måste ta ansvar för att driva en politik som både minskar efterfrågan och tillgången, arbeta både med prevention och behandling och skapa möjligheter för social integration för de som står utanför samhället. ”Go-it-alone”-strategier (läs legalisering) underminerar det internationella samarbete och det allmänt goda.

Om ett drygt år samlas alla världens länder i FN-huset i New York för att diskutera narkotikaproblemet. Kommer ländernas representanter att lyssna till Lochan Naidoos uppmaning att agera i enlighet med vad narkotikakonventionerna föreskriver och ger möjlighet till, eller kommer de falla in i diskussioner som sett likadana ut sedan 1960-talet och som mest bara fungerat som en ursäkt för passivitet?

 

PS
När jag kommer hem från Wien, läser jag en krönika i Aftonbladet där skribenten ondgör sig över att svenska regeringen gett bidrag till två svenskbaserade internationella narkotikarestriktiva nätverk, ECAD och WFAD, inför FN-mötet 2016. Krönikören skriver att ”organisationerna är det mest extrema som det i narkotikafrågor mycket repressiva Sverige har att erbjuda, vilket inte säger lite”.

Ska 60-talet aldrig ta slut?

Tema: UN&Drugs

Fungerar FN:s globala narkotika-konventioner

… eller har ”kriget mot drogerna” misslyckats?•

UNGASS, Särskilt extrainsatt möte i generalförsamlingen i New York 19-21 april 2016. En politisk deklaration ska tas, förväntningarna är låga. Inga stora ändringar väntas. Ev. mindre kontrollpolitik, mer hälsa.
• Fem rundabordsmöten hålls : Prevention, behandling o minska efterfrågan; Narkotikabrott o minska utbud på droger; Mänskliga rättigheter, barn o unga, dödsstraff; Nya utmaningar som nya drogpreparat, mm; Alternativ utveckling, såsom fattigdomsbekämpning, socioekonomi, hållbarhet

Drogliberala kritiker anser att luften redan gått ur, mötet riskerar bli misslyckande. Konventionerna kan inte ändras där. Först vid utvärderingen 2019 kan frågan komma upp.

• FN-möten årligen i mars i Wien (CND), om implementering av konventioner, nya droger klassas, mm.

Läs mer

Annonser