”Narkotikapoliserna finns inte längre”

De specialpoliser som tidigare arbetade med narkotikabrott, har organiserats om till allmänna spanare. Det innebär stora risker för samhället när det gäller förmågan att bekämpa organiserad brottslighet, skriver poliserna Stefan Edin och Lennart Karlsson i en debattartikel.

Sergels torg. Mer heroin, inga narkotikapoliser
Polisen måste arbeta mot orsaker till våld, bl a narkotika, för att kunna bryta våldsspiralen, menar artikelförfattarna. Foto: Drugnews

Narkotikapoliserna finns inte längre. Över en natt raderades en hel specialistinriktning. Och med det sattes punkt för Sveriges uttalat hårda linje mot narkotikabrott och dess följder.

Det första steget i nedmonteringen kom 2011 när Högsta domstolen i tolv domar underkände en påföljdspraxis som gällt vid narkotikabrott under många år. Utan offentlig debatt minskades normstraffen drastiskt för normalgrads- och grova brott efter en ny tolkning av den högsta instansens jurister. Mängden narkotika som kan hanteras innan mer kännbara straff nås höjdes och betydelsen av den minskade.

I en brottslighet där ingen vill prata blev det nu viktigare att bevisa den enskildes uppsåt och roll. En mycket svår uppgift som den tidigare praxisen tagit höjd för. Den politiska, och därmed folkliga, förankringen för den nya linjen lyste med sin frånvaro. Det gjorde också en resurs- och metodanpassning inom polisen för att möta de nya högre kraven på bevisning. Efter förändringen har antalet utdömda fängelseår totalt minskat radikalt (Prop. 2014/15:1 utgiftsområde 4 Rättsväsendet och BRÅ på bra.se 130530).

Några av legaliseringsivrarna kanske applåderar men förändringen påverkade inte på något sätt de rena missbrukarnas påföljder.

De enda som tjänat på den nya tolkningen är narkotikans profitörer som sedan 2011 kommer lindrigare undan.

Det andra och avgörande steget kom den första januari 2015 då Sveriges polis blev en myndighet. Över en natt avskaffades alla narkotikasektioner och rotlar då alla spanare, oavsett inriktning, blev just det: spanare. Eller allmänpoliser på ett lokalpolisområde.

Specialistinriktningen mot narkotika försvann i enlighet med det genomförandedirektiv som kommittén som ritat den nya polisen meddelat. Den ansåg att arbetet mot narkotikabrott fortsättningsvis ska bedrivas i huvudsak på lokal nivå och då praktiskt i konkurrens med andra lokala problembilder. Samma sak gäller för arbetet på polisområdes-, regional och nationell nivå – narkotikabrotten ska bekämpas i konkurrens med annan grov brottslighet av samma personalgrupp. Även narkotikabrottsutredarnas roll blev mycket diffus. Effekten blir att den grupp specialister som arbetat riktat och mer fredat mot narkotikabrottsligheten nu plattas ut och försvinner.

Narkotikaspaning
Narkotikaspaning. Foto: Privat

Antalet obducerade kroppar med illegala droger i blodet har mer än tredubblats de senaste tjugo åren (Folkhälsomyndigheten, Toxreg 1994-2014). Opiater, vanligtvis heroin, är den vanligaste substansen. Heroinet sprids av organiserade nätverk. Sådana kräver uthålliga riktade insatser. Sverige härjas av skottlossningar och bomber. För många är det en hemsk nyhet. För oss är det en sakta logisk upptrappning över tid. Och som vi varnat för. Men det är egentligen bara symptom. Orsaken är illegala marknader och subkulturer som tillåtits växa fram. Marknaderna som delar av konflikterna handlar om är bland annat narkotika. Vi har sett det i Stockholm på nära håll, att samma multikriminella nätverk som säljer narkotika är de som ligger bakom det grova offentliga våldet. Att det skulle vara annorlunda i övriga Sverige är osannolikt.

När samma begränsade polisresurs ska svara för flera typer av uppdrag måste en prioritering ske. När dödligt direkt våld då ställs mot mindre synlig narkotikabrottslighet är det ett enkelt val. Våld vinner. Symptomet vinner över orsaken då resursen att agera mot båda inte finns.

Både professor Bo Wennström (i boken Svensk Polis – Pusselbiten som inte passar in, 2014) och polisforskaren Stefan Holgersson har sedan länge kritiserat den polisreform som nu genomförs. De menar att den viktigaste frågan inte ställts – vad ska polisen göra? Reformen har fokuserat på organisationens form och inte på uppgiftens krav. Chefsleden ska minskas och grupperna ska bli större och färre utan att det konkreta uppgifts-, resurs- och arbetsledningsbehovet har klarlagts. Narkotikapolisernas administrativa bortgång klär de lärda männens farhågor i praktik och slår spiken i kistan på svensk repressiv narkotikapolitik.

Kurvan på överdoser pekar vidare uppåt. Skotten och explosionerna ekar vidare. Och de livsstilskriminella subgrupperna ökar i antal och storlek. Polisen behöver som en av många aktörer ha förmågan att arbeta både mot symptomen, våldet, och orsakerna, bland annat narkotikan, för att kunna bryta den våldsspiral vi alla ser.

Frågan om vad polisen ska göra, både i stort och i sak, måste ställas. Sen kan vi ta tag i frågan om hur. Och tro inget annat än att det kommer att kosta en avsevärd resurs.

Fotnot: Debattartikeln publiceras även i Svenska Dagbladet.

Foto: Privat

STEFAN EDIN
kriminalkommissarie f.d. chef för narkotikasektionen i Västerorts polismästardistrikt, Stockholm län

LENNART KARLSSON
kriminalkommissarie f.d. chef för krogsektionen i City polismästardistrikt, Stockholms län

Annonser