Vänder världen blad efter UNGASS?

Vad händer med globala narkotikapolitiken om konsensus överges och ersätts av enskilda länders och regioners egenintresse? Gästkrönikören Erik Leijonmarck direkt från FN-mötet i New York.

UNGASS första dag av förhandlingar. FN-byggnaden i New York sjuder av liv och rörelse, representanter från civilsamhället trängs med länders diplomater, ministrar och tjänstemän i trånga mötesrum. Från civilsamhället sida råder en viss irritation över den kafkaartade och krångliga byråkratin för att få tillträde till byggnaden och arrangemangen.

Förhandlingar är egentligen fel ord eftersom det första som hände var att själva UNGASS-deklarationen antogs av en enhällig generalförsamling.

Deklarationen är balanserad och innehåller skrivningar där länderna förbinder sig att satsa på prevention och tillgänglighet till behandling. Gott så.

Men skulle inte detta markera startpunkten på en uppgörelse med det så kallade ”kriget mot droger” som drogreformrörelsen hävdar har förlorats och som upprepats som ett mantra i nära 20 års tid ända sedan förra toppmötet om narkotika 1998?

Låt oss backa bandet. Under 2012 beslutades att ett möte på högsta nivå i generalförsamlingen (UNGASS) skulle anordnas under 2016. Syftet med mötet var att i förtid utvärdera den nuvarande handlingsplanen mot narkotika som löper mellan 2009-2019. Initiativtagare var länderna Mexiko, Colombia och Guatemala. Själva förberedelserna har pågått i ungefär 2 år och denna process kulminerar nu under tre dagar i New York.

Efter att ha deltagit under fyra förberedande möten i narkotikakommissionen (CND) där länderna förberett och förhandlat innehållet i UNGASS-deklarationen känner jag fortfarande en viss osäkerhet i vad den så kallade drogreform-rörelsen, som består av i huvudsak amerikanska civilsamhälles-organisationer och ett antal latinamerikanska länder, egentligen vill. Vad är deras slutspel?

Handlar det om en större acceptans av bruk och ett annat förhållningssätt till missbruk, det vill säga avkriminalisering och skadereduktion? Handlar det om legalisering av vissa droger, framförallt cannabis eller om alla droger? Handlar det om att bekämpa korruption och dra undan mattan från organiserad brottslighet? Handlar det om att öppna upp nya legala drogmarknader för pengahungriga investerare som står redo att ta marknadsandelar?

Oavsett vad står det klart att Mexiko är en av nyckelspelarna i samtalen om världens narkotikapolitik. Landet är hårt drabbat av narkotikavåld och möter en stor utmaning från den organiserade brottsligheten som satt klorna i delar av landet.

Men den mexikanska positionen är fortfarande oklar och förvirrande. Flera delegater jag pratat med under och inför UNGASS vittnar om att landet kommer med olika budskap beroende på vilken del av regeringen som för samtalen.

Peña Nieto
President Peña Nieto

Under UNGASS har detta redan hunnit bli extra tydligt. Landets president Enrique Pena Nieto tänkte först inte ens komma till mötet trots att Mexiko var en av initiativtagarna. Med kort varsel dyker han ändå upp och håller ett ganska långt anförande där han förklarar att Mexiko förvisso röstar för resolutionen, men ber om ett större delat och gemensamt ansvar med länderna i nord för att komma tillrätta med narkotikaproblemen. Han efterlyser ett större åtagande för att minska konsumtionen av illegala droger i norr och bättre internationell samverkan mot organiserad brottslighet, en förstärkning av det mexikanska civilsamhället och landets institutioner, betonar vikten av vård och behandling framför kriminalisering av brukandet och berömmer sitt eget lands strategi att slå till mot centrala nyckelpersoner i ledarskapet för kartellerna.

Lite av varje med andra ord. Som en avslutande reflektion kastar han ur sig att för övrigt anser han att länder bör gå ”bortom förbud och röra sig mot kontrollerad reglering” vilket på FN språk betyder legalisering av all narkotika.

Alldeles oavsett betydelsen av detta eller vilka bevekelsegrunder som ligger bakom presidentens utspel står det klart att det finns spänningar under ytan av konsensus om narkotikapolitiken.

Men vad som skulle hända om denna konsensus eroderades för att istället ersättas av enskilda länders eller regioners egna tillvägagångssätt kan man bara spekulera i. Kon är inte saknad förrän båset är tomt.

Klart är också att FN:s medlemsländer på allvar måste börja implementera de åtgärder som de redan förbundit sig till fram till 2019 då en ny plan ska mejslas fram. 2019 kommer med all sannolikhet att bli ett väldigt intressant år för hur världen väljer att ta sig an narkotikaproblemen.

Tema: UN&Drugs

Fungerar FN:s globala narkotika-konventioner

… eller har ”kriget mot drogerna” misslyckats?•

UNGASS, Särskilt extrainsatt möte i generalförsamlingen i New York 19-21 april 2016. En politisk deklaration ska tas, förväntningarna är låga. Inga stora ändringar väntas. Ev. mindre kontrollpolitik, mer hälsa.
• Fem rundabordsmöten hålls : Prevention, behandling o minska efterfrågan; Narkotikabrott o minska utbud på droger; Mänskliga rättigheter, barn o unga, dödsstraff; Nya utmaningar som nya drogpreparat, mm; Alternativ utveckling, såsom fattigdomsbekämpning, socioekonomi, hållbarhet

Drogliberala kritiker anser att luften redan gått ur, mötet riskerar bli misslyckande. Konventionerna kan inte ändras där. Först vid utvärderingen 2019 kan frågan komma upp.

• FN-möten årligen i mars i Wien (CND), om implementering av konventioner, nya droger klassas, mm.

Läs mer

Annonser