”Faktaresistens” i narkotikadebatten

Även i den svenska narkotikadebatten visar en del kretsar betydande ovilja i att ta till sig fakta eller andra störande inslag från en besvärlig verklighet. Det skriver Jonas Hartelius i en krönika.

Till senare års nyord hör ”faktaresistens” och ”verklighetsdeficit”. Det första anger att någon är så hårt fixerad vid sin egen uppfattning att den inte låter sig påverkas av fakta som talar emot. ”Verklighetsdeficit” betecknar en brist (”deficit”) på verklighetsanknytning. Vad som skall räknas som ”verklighet” beror på den erfarenhetsbakgrund som olika aktörer har eller hänvisar till.

Båda begreppen ”faktaresistens” och ”verklighetsdeficit” följer medicinskt språkbruk och söker anlägga en air av klinisk skärpa och vetenskaplig saklighet. Man kan jämföra med ”penicillinresistens” (egenskap hos vissa bakterier som gör att dessa ej kan bekämpas med penicillin), respektive ”neurologiskt deficit” (bortfall av nervfunktion), som båda är klinisk väldefinierade tillstånd.

Medicinskt formulerade skällsord antyder att det finns en objektiv och patologisk grund till att en person har galna åsikter. De tillhör en argumentationstyp som kallas argumentum ad hominiem (personargument eller personangrepp). Man diskuterar då motståndarens person, sociala tillhörighet med mera, i stället för hans eller hennes argument, stringens o.s.v. Metoden har fått stor spridning i moderna medier.

I den klassiska upplysningstraditionen är däremot sakligheten normideal för alla meningsutbyten. Det kräver beredvillighet till omprövning och nytänkande.

Narkotikadebatten uppvisar en rad låsningar, som kan beskrivas som ”faktaresistens” hos etablissemanget. Här skall kort nämnas tre exempel på objektivt påvisbara omständigheter som under årtionden varit i det närmast omöjliga att inlemma i den offentliga svenska doktrinen inom narkotikakontroll.

 

  • Cannabisberedningar är folkrättsligt sett mycket farliga narkotika. Olika varianter (marijuana, haschisch, THC m.fl.) omnämns i FN:s narkotikakonventioner (1961 och 1971) som särskilt farliga. De behandlas i detta avseende på samma sätt som bl.a. heroin. De skall underkastas särskilt sträng kontroll. I Sverige bedöms däremot cannabisberedningar som långt mindre farliga än heroin. Intresset att harmonisera svensk praxis med FN:s konventioner har dock varit svagt, ända sedan 1964 då Sverige ratificerade 1961 års konvention.
  • Ett drogberoendes inverkan på personligheten berörs sällan i diskussioner om frivillighet eller tvång i vården, om skadebegränsande i stället för riskreducerande åtgärder o.s.v. Här påpekade socialläkaren, professor Nils Bejerot ofta att ”missbrukaren uppträder som sitt beroendes heltidsanställde försvarsadvokat”. Den slutsatsen hade han kommit till efter årtionden av samtal med tusentals missbrukare under sitt arbete som polisläkare i Stockholm. Bristande kunskap om beroendets inflytande gör mycket av pågående vårddiskussion meningslös.

 

  • Att missbrukarna – inte langarna – sprider drogvanorna är kanske det allvarligaste förbiseendet i svensk narkotikakontroll. Narkotikastrafflagen har fortfarande ett gangsterfokus med försvårande omständigheter som ”hänsynslöshet” främst i betydelsen ekonomisk vinning. Enskilda missbrukare får betydande straffrabatt för sitt spridande av narkotikan om de endast avsett att finansiera eget missbruk. Att den narkotika de sprider kan vålla lika svår skada (beroendeutveckling, sjukdomar, dödsfall med mera) som om den sålts till svarta börspriser vägs ej in vid straffmätningen.

 

Oviljan att lägga objektiva sakomständigheter av ovanstående slag till grund för samhällets insatser på dessa områden har bidragit till att försvaga den svenska narkotikakontrollen.

Redan några korta personliga samtal med anhöriga till missbrukare om deras erfarenheter torde snabbt motverka allvarliga individuella verklighetsdeficit inom narkotikaområdet. De kan spräcka alla illusioner om ”harmlöshet”, ”frivillighet” och ”motivation”. I stället kan samtalen visa på hur en missbrukare trixar och försvarar sitt missbruk, allt för att skydda drogtillförseln. En tidig personlig berättelse med en kärv verklighetskonfrontation gavs av Margareta Lovenius i hennes bok Det är ditt problem (1975). Där redovisade hon i detalj sju års erfarenheter med en haschrökande son som gled allt mer in i dimmorna, parallellt med att vårdpersonalen visade ovilja att ingripa på ett effektivt sätt.

Liknande erfarenheter bland amerikanska föräldrar i slutet av 1970-talet, särskilt då det gällde egna skolungdomars marijuanamissbruk, ledde till ett ökat motstånd mot den dittills drogliberala narkotikapolitiken och till en omsvängning i restriktiv riktning vid början av 1980-talet.

Narkotikafrågan är, som Nils Bejerot ofta påpekade, en begravningsplats för verklighetsfrämmande akademiska teorier.

Ty missbruk leder i verkligheten förr eller senare till skador, sjukdomar och dödsfall som även de mest faktaresistenta teoretiker måste konfronteras med.

Annonser