Bokrecension/ ”Dogmer som dödar”

En uppmärksammad bok i våras heter ”Dogmer som dödar”, en kritik av svensk narkotikapolitik. Några lärorika resonemang finns med, men den undviker anhörigperspektivet och elefanten i rummet – de stigande dödsfallen av Laro-mediciner, skriver Pelle Olsson i en recension.

Tjugotalet författare medverkar i antologin Dogmer som dödar. Vägval för svensk narkotikapolitik, (Niklas Eklund & Mikaela Hildebrand redaktörer, 336 sidor, Verbal Förlag 2017). Deras budskap är mer harm reduction (skademinskning) i svensk narkotikapolitik: fler patienter i substitutionsbehandling, minskade kontroller och generösare antagningskriterier samt mer sprututdelning. Avkriminalisering av narkotikabruk och injektionsrum föreslås också.

Den viktigaste orsaken bakom kraven är den höga och ökade narkotikarelaterade dödligheten. Nästan alla författare menar att narkotikabrukare behandlas illa av samhället, att de är stigmatiserade och missförstådda i sjukvården. Kritiken mot visionen om ett narkotikafritt samhälle är ett genomgående tema.

Trots att de flesta författare är akademiker; sociologer, socionomer, jurister, läkare och forskare är tonen förvånansvärt subjektiv hos de flesta. Konkreta fakta är sällsynta.

Några av resonemangen är ändå lärorika. Dit hör Cahterine Cook och Katie Stones avsnitt där det framgår att Sverige har betydligt färre injektionsmissbrukare i förhållande till folkmängden i jämförelse med de övriga nordiska länderna. Men också större andel hiv- och hepatit C-smittade. Christina Gynnå-Oguz’ jämförelser av drogvanor i olika länder är också intressant liksom Börje Olssons historik över den svenska narkotikapolitiken och Jan Blomqvists kapitel om självläkning. Att dela ut naloxon för att häva dödliga överdoser är ett annat viktigt förslag i boken.

I övrigt undviker författarna nogsamt elefanten i rummet, nämligen de stigande dödsfallen av metadon och buprenorfin. Alla är upprörda över att narkomaner dog på 1980- och 1990-talet, eventuellt därför att de inte fick substitutionsbehandling, men ingen tycks vara upprörd över att ännu flera dör idag på grund av samma droger, bland annat genom läckage från behandlingsprogrammen.

Två läkare som medverkar i antologin, Markus Helig och Johan Kakko har varit pådrivare för att införa buprenorfin i Sverige och är starka förespråkare för substitutionsbehandling. Tyvärr skriver de ingenting hur de ser på dödsfallen av dessa droger.

Boken har ett genomgående ett brukarperspektiv. Jag håller med om att den gruppen sällan fått komma till tals tidigare, men det som saknas i Dogmer som dödar är anhörigperspektivet, barnperspektivet och samhällsperspektivet.

Här finns en konflikt med brukarnas rättigheter att få fortsätta bruka och missbruka som ingen av författarna vill diskutera.

Annonser