”Bekämpa droger är feminism”

Det är ofta unga män som är drivande vid hot, narkotikabrott och skjutningar. Men kvinnor drabbas, kvinnor betalar priset, kvinnor tar ansvar, skriver författaren och folkhögskoleläraren Staffan Hübinette i en Drugnews-krönika.

Nerikes Allehanda rapporterade nyligen om polisens riktade insats under två veckor mot lokala problembilder i de västra stadsdelarna i Örebro, däribland öppen droghandel och trafikrelaterad brottslighet. Rapporten ger en inblick i polisens vardag och den verklighet man möter. Målet är att skapa ökad trygghet för de boende i de aktuella områdena, men också att ingripandena och insatserna ska leda till en förändring för de berörda personerna.

Efter polisinsatsen kunde resultatet redovisas: åtskilliga narkotikabrott, rattfylleri under påverkan av narkotika, olovlig körning, brott mot vapenlagen, återkallade körkort, beslag av kolsyrepistoler, knivar, kokain, amfetamin, cannabis, bensodiazepiner, syntetiska opioider. Anmälningar till socialtjänsten, påträffande av efterlysta personer och narkotikarelaterat frihetsberövande.

I en ledare under rubriken ”Polisens feministiska kamp på Väster” i Nerikes Allehanda 17/9 kommenterar Lars Ströman resultatet och frågar vad detta har med feminism att göra. Jo, det visar sig föga överraskande att de som använder, köper och säljer narkotika på gatan, nätet och torget, de som begår brott, använder vapen, rånar, hotar andra och kör bil i påverkat tillstånd vanligen är yngre män, mer sällan kvinnor.

Strömans reflektion är att polisens insatser därför kan ses som en feministisk kamp. I missbrukarkretsar är förtrycket mot kvinnor synnerligen hänsynslöst, de utnyttjas ofta sexuellt, tvingas gå kriminella ”ärenden” och det kan också finnas en fru och barn som ser hushållskassan rinna iväg till illegala droger i stället för mat och hyra, menar han.

”Så den som kallar sig för feminist borde vara angelägen om att narkotikahandeln pressas tillbaka”, skriver Ströman.

Faksimil DN Kultur 16/5-2017.

I somras skrev Alexandra Pascalidou i Dagens Nyheter på samma tema under rubriken Mödrarna i förorten som kämpar för att rädda sönerna från gäng, droger och våld”, där tre kvinnor berättar sin historia.

Nyligen gjorde också Lasse Wierup i DN en kartläggning av 100 män som gripits efter väpnade uppgörelser och konstaterar att en ny generation gärningsmän framträder. De är under eller strax över 20 år, bor ofta kvar hemma och tillhör sällan etablerade kriminella gäng. Vinstgivande brottslighet i organiserad form är ovanlig, tre av fyra dömda och misstänkta har skulder till kronofogden och cannabisaffärer på gatunivå löper som en röd tråd, sammanfattar Wierup.

Till denna bild kan ytterligare ett par iakttagelser läggas. Bland legaliserings- och cannabisaktivister syns vanligen yngre män, liksom bakom det i denna och många andra frågor ofta med ett aggressivt, hånfullt och hårt språkbruk i olika nätforums kommentarsfält. Mer sällan syns där kvinnor.

Kvinnorna finns och syns däremot på andra arenor. Skolans kuratorer och skolsköterskor, socialsekreterare inom socialtjänsten, personalen på sjukhusens akutmottagningar, alla de som får ta hand om de unga männen och konsekvenserna av deras framfart är vanligen kvinnor, mer sällan män.

För att inte tala om de unga männens mödrar och systrar som inte sällan av doktorn blir rekommenderade anti-depressiva och lugnande läkemedel för att hantera sin oro. Kvinnor drabbas, kvinnor betalar priset, kvinnor tar ansvar.

Situationen väcker tankarna på kvinnorna som under det sena 1800-talet stormade krogarna, krossade öltunnorna, hämtade hem sina män, organiserade sig, ställde krav på männen och skapade förändring. Under den trotsiga parollen ”Lips that touch liquor shall not touch ours” ställdes männen inför ett val.

Nu 150 år senare i det rikaste av välfärdssamhällen behöver mammor och systrar hämta hem sina söner och bröder från torget, sticka hål på cannabisbubblan som omger dem, vädra ut röken, ställa dem inför ett val och på nytt skapa förändring. En kulturförändring.

Annonser