”Behövs samarbete mellan rättsapparat och vård”

Vi är överens med Fries och Gynnå Oguz om att inte legalisera cannabis, men inte att göra det lagligt att använda narkotika i Sverige. Istället behövs bättre samarbete mellan polis och vård, typ Mumin, skriver Sara Woldu, Kris Stockholm, Per Johansson, RNS, och Lennart Karlsson, Narkotikapolisföreningen, i en replik.

Björn Fries och Christina Gynnå Oguz synar i en debattartikel i Aftonbladet och Drugnews den 23 november argumenten för att legalisera cannabis i Sverige. Det är en utmärkt sammanfattning av debatten. Särskilt intressant är påpekandet att en stor del av den narkotikarelaterade dödligheten i USA orsakas av lagliga läkemedel. Legalisering är verkligen ingen quick fix utan leder istället till nya folkhälsoproblem och ny sorts kriminalitet.

Men vi är inte överens med Björn Fries och Christina Gynnå Oguz när de vill göra det lagligt att använda narkotika i Sverige.

Vi håller med om att det behövs en ”omprioritering till förmån för sociala och medicinska åtgärder” av svensk narkotikapolitik. Det måste bli lättare att få vård, stöd och annan form av hjälp för den som är i behov av det och vill ha denna hjälp. Men det vore fel väg att gå att ta ifrån polisen ett viktigt verktyg att kunna ingripa när unga människor börjar använda narkotika.

För knappt tio år sedan genomförde infektionsläkare Sven Britton och psykolog Kristina Hillgren en stor intervjuundersökning bland Stockholms narkomaner. Ett fynd var att debutåldern för narkotika i gruppen var knappt 15 år, oftast vare det cannabis. Injektionsmissbruket inleddes fyra – fem år senare. Det är en mycket viktig uppgift för samhället att ha metoder för att ingripa under de där åren innan injektionsmissbruket har inletts. Vårdmotivationen är vanligtvis synnerligen låg då och bland annat därför är det både rimligt och lämpligt att använda tvingande metoder för att upptäcka missbruket så tidigt som möjligt.

Det finns bara en myndighet som kan arbeta med tvångsmetoder och det är polisen, under förutsättning att det handlar om att ingripa mot brott. Socialtjänst och sjukvård ska arbeta med frivilliga insatser, med några få särskilda undantag.

När det gäller olovligt bruk av narkotika är straffet inte det viktiga, utan det är istället upptäckten och vad upptäckten leder till.

 Det finns också olika alternativ när det gäller påföljder. Exempelvis straffvarning för unga lagöverträdare och kontraktsvård för äldre. Här kan det vara nödvändigt att se över påföljdspraxis och utreda behovet av fler påföljdsalternativ.

Sedan länge finns i Stockholm Muminverksamheten där polisen upptäcker unga som missbrukar narkotika, genomför sitt förhör på Maria Ungdom, lämnar sedan över till sjukvården som erbjuder vård och socialtjänsten som erbjuder hjälp och stöd.

Vi borde få mer av Mumin-liknande arbete i Sverige, inte minst för de som har passerat ungdomsåren, där är det tyvärr mycket som haltar idag. Allra sämst verkar situationen vara för unga vuxna kvinnor som fastnat i missbruk. De begår sällan grövre brott och glider på så vis igenom rättsväsendets nät utan att någon annan myndighet fångar upp dem istället.

Det vore att försvaga svenskt narkotikapreventivt arbete att göra det lagligt att använda narkotika i Sverige. Vad vi istället behöver är bättre samarbete mellan rättsapparat och vård.

av

SARA WOLDU – ordförande och verksamhetsansvarig KRIS-Stockholm
PER JOHANSSON – generalsekreterare Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle
LENNART KARLSSON – narkotikapolis, ordförande Svenska Narkotikapolisföreningen

Annonser