Ingen väljer själv att bli utslagen och hemlös

Många av landets omkring 10.000 hemlösa riskerar att fastna i en rundgång mellan olika åtgärder. Akuta lösningar behövs, men främst långsiktigt stöd för att avbryta drogmissbruk, få bostad och kontakt med sjukvård, skola och arbetsliv, menar Widar Andersson (s), ordförande i Kommittén för hemlösa i en julkrönika.

Julen står för dörren och hemlösheten aktualiseras. Hemlöshet är ett mycket sammansatt och komplicerat fenomen i samhället. Bilden av hemlösheten grumlas också av att den hos såväl enskilda som hos myndigheter är förknippad med känslor av skam och förnekelse.

Känslomässigt affekterade frågor som dessutom är sakligt komplicerade har traditionellt svårt att långsiktigt uppmärksammas i politiken. Därför är det hoppingivande att regeringen givit sin Kommitté för hemlösa, som jag leder, öppna och offensiva direktiv. Kommittén har inte tillskapats för att leverera partipolitiskt korrekta förklaringar och åtgärder. Tvärtom har vi ombetts att, i samverkan med organisationer och myndigheter, analysera hemlöshetens orsaker och dynamik fritt och öppet, för att sedan presentera förslag på reformer som vi tror kan påverka utvecklingen. Jag ser i dagsläget behov av sådana reformer inom ett flertal samhällsområden. Ett grundläggande problem är att akuta åtgärder sätts in för att råda bot på permanenta brister i människors livsvillkor.

En människa som är akut hemlös behöver akut nånstans att bo. För att hjälpa till med dessa akuta behov finns det därför i de flesta kommuner akutbostäder av olika slag. Det kan vara härbärgen, jourlägenheter, sociala hotell eller andra varianter av bostadslösningar för en natt eller två.
Sådana bostäder kommer alltid att behövas.

Vi människor är ju inga sociala robotar som alla är trädda på samma snöre. Vi växer upp i olika miljöer, försätter oss i tokiga situationer. Fattigdom, fylla och fördomar kan förfölja oss och personliga katastrofer kan inträffa.

Ofta löser vi våra akuta bostadsbehov med hjälp av vänner och bekanta. När det inte går kanske någon sover ute. Någon annan går till Frälsningsarmén, RIA, Stadsmissionen eller till kommunens härbärge.

Problemet, som jag ser det, är därför inte akutbostäderna som sådana. Problemet blir allvarligt när dessa akuta lösningar används för att ”åtgärda” mer permanenta tillstånd av hemlöshet och utslagning. Många av de cirka 10.000 hemlösa som lever i vårt land riskerar att fastna i en rundgång mellan olika åtgärder som egentligen är akuta till sin karaktär. Därmed får eller tar de inte några riktiga chanser att bryta med hemlösheten. Många blir snabbt klienter i såväl sina egna som i allmänhetens och myndigheternas ögon.

Få kommuner har riktigt offensiva program som är inriktade på att försöka hjälpa de av de hemlösa som behöver mer långsiktig support. Många skulle behöva ordentlig omsorg och omvårdnad med eget och tryggt boende. Många skulle kunna matchas mot arbetsmarknaden på ett helt annat sätt än idag.

För många är det viktigaste att verkligen försöka minska ner eller upphöra med sitt supande och knarkande. Få hjälp med eget kontrakt till den egna bostaden. Få hjälp med att bli hederlig. Nås av sjukvård och skola.

Hemlöshetstillvaron är översållad med tillfälliga härbärgen, soppkök, kortsiktig missbruksvård och sporadisk sysselsättning och utbildning. För många hemlösa innebär detta ett slags inskolning i rollen som hemlös. Det är resultatet av denna inskolning som skapar det vi kan kalla inlärd hjälplöshet. I många människors medvetande uppfattas denna hjälplöshetens rundgång som om de hemlösa själva valt sina livsvillkor: ”De har själva valt att vara hemlösa.” ”De vill inte ha med myndigheterna att göra.” ”De är särlingar som inte går att ändra på.”

Personligen tror jag inte att någon bland oss väljer att bli offer och utslagen. Men lever man under sådana villkor under lång tid så är det ju inte så konstigt om man vänjer sig. Anpassar sin självbild till sin vardag av fattigdom, fylla, fördomar och en evig rundgång av akutinsatser utan bestående värde.

Hemlöshet är dock inget akut samhällsproblem. Det kräver permanent uppmärksamhet och insatser som syftar till långsiktig förändring. Och det är med den inriktningen som jag vill leda arbetet inom Kommittén för hemlösa

Etiketter:

Annonser