“Vad vill vi med missbrukarvården?”

Med snäva perspektiv och felaktiga fakta missar vi de väsentliga sammanhangen som missbruk och beroende bör ses i. Det skriver drogterapeuten Jimmy blondin i en debattartikel i Drugnews.

Sju debattörer, forskare och politiker, har publicerat en debattartikel i Expressen i anslutning till missbruksutredningens slutspurt och där skriver man följande:

…”Det har blivit dags för oss svenskar att kasta av oss de ideologiska skygglapparna och ta oss an dessa frågor på ett öppet, modernt och kunskapsbaserat sätt. För att åstadkomma en mer effektiv och human missbrukarvård fordras mod, nytänkande och politiska reformer”.

Denna uppmaning är personligen inte svår att ansluta sig till. Men frågan är om öppenheten och viljan hos behandlingsverksamheterna, det politiska etablissemanget och för att inte säga allmänheten ligger i fas med budskapet. Behöver vi inte också överväga de där obekväma frågorna i sammanhanget.

Vill du ha en aktiv missbrukare som granne? Vill du anställa någon som är insatt på metadon? Vill du betala för deras vård? Hur många chanser ska en person få? Var anser du att ett behandlingshem kan ligga? Hur mycket får det kosta? Får en missbrukare flytta till just din kommun? Vill du bjuda in dessa människor till ditt köksbord? Är du överhuvudtaget intresserad av missbruksfrågorna?

Debatten hittilldags är en ganska trist tillställning, för att inte säga en extremt snäv och ibland vilseledande debatt. Den domineras av de kontroversiella frågorna som sprutbyte och läkemedel för opiatberoende, vilket inte på något sätt är oväsentliga frågor, men det är bara en mindre del av missbrukar- och beroendevården.

Det är tydligt att det existerar motstridiga uppfattningar om själva vården och metoderna som används eller inte används, men tyvärr också om var vi befinner oss i dag vilket i sig påverkar debattklimatet och utvecklingen.

Ett allvarligt exempel är att man i USA idag har en uppfattning om Sverige som ett föregångsland på narkotikaområdet där vi i princip har halverat statistiken av narkotikamissbrukare sedan 70- talet. Vidare så är den amerikanska uppfattningen också att:

”Sweden’s commitments to drug education, treatment for drug addicts, and enforcement efforts have led to significant decreases in drug use over the past three decades”.

Detta är inte sant! Någon svensk representant med narkotikapolitiskt intresse på dagordningen felinformerar av någon anledning USA om den svenska förträffligheten medan regeringens missbruksutredning pekar åt motsatt håll och höjer inte bara ett utan fler varnande fingrar för framtiden.

Regeringen och minister Maria Larsson inväntar alltså med spänning en stor utredning på området samtidigt som det tydligen är avgjort hur bra det ser ut i Sverige. Om detta är en utgångspunkt för den debatt som är nödvändig - ja då ser det inte särskilt ljust ut.

Visst behövs mod, nytänkande och reformer på området, men det behövs även en ideologisk debatt om missbrukarvården.

Vad vill vi med vården? Vad ska den leda till? Har vi det som krävs?

Med snäva perspektiv och dessutom felaktiga fakta missar vi de väsentliga sammanhangen som missbruk- och beroende bör ses i.

Det verkar som om att:
- det fortfarande existerar ett ovanifrånperspektiv som faktiskt ignorerar de vi arbetar för - nämligen de hjälpsökande, istället blir det till ett individuellt problem,
- det bortses från strukturer som den svenska kulturen, sociala nätverk, det politiska klimatet och allmänhetens syn på missbrukarvård,
- det finns en tro på att just dessa resultat eller för den delen metoder är universella och löser eller ”botar” allt,
- forskningen är värdebefriad och att forskaren är neutral och har alla svaren,
- frågan om strukturella orsaker till missbruk- och beroende trängs undan av rädsla och kallas därför felaktigt för utanförskap då det ska benämnas för vad det är - nämligen diskriminering när det gäller tillgängligheten till lönearbete, bostad och utbildning.
- vi ignorerar det som betyder mer än metoder i en behandling som personalens förmåga till alliansbyggande, empati, gränssättande, och arbete för att förändring ska bli möjlig osv. Praktikernas syn på en kunskapsbaserad praktik räknas inte in.

Det finns naturligtvis en berättigad oro för att betänkandet slarvas bort därför att rädsla, prestige, polarisering och fastlåsningar hindrar utvecklingen. Men låt oss hoppas på motsatsen!

Av Jimmy Blondin

socialpedagog och drogterapeut i Småland

Publicerad: 2011-04-20 15:56