Svenska staten abdikerar från alkoholpolitiken utan att kommunerna som ska axla ansvaret är beredda. Risken är stor att alkoholskadorna ökar kraftigt innan nya strategier tagits fram, skriver Anders Häregård, projektledare för nystartade Preventionscentrum Stockholm, i en Drugnews-krönika.
Nyligen invaderades Stockholm av delegater till EU-toppmötet. Det mest påtagliga tecknet på besöket för oss stockholmare var att det plötsligt stod en polis i varje gathörn. Man kan inte låta bli att undra över hur gatuvåldet hade utvecklats om det hade stått en välpolerad konstapel var hundrade meter i innerstaden även på helgkvällarna. Nu blir väl tyvärr ett resultat av EU-mötet att stockholmspolisens redan förut ansträngda resurser blir ännu knappare, vilket ytterligare kommer att förvärra situationen på helgnätterna.
Fast egentligen kan man ju tycka att det inte skulle behövas poliser för att få en hanterlig situation på gator och torg.
Grundproblemet är förstås att svenskarna allt mer går över till ”kontinentala” dryckesvanor, vilket oftast tolkas som att det är en mänsklig rättighet att få supa skallen i bitar klockan fyra på morgonen. Den successiva anpassningen till övriga EU-länders (nästan obefintliga) alkoholpolitik riskerar att kraftigt öka de redan stora alkoholrelaterade problemen.
Och värre ska det bli. 2004 kommer varje svensk som reser inom EU att kunna ta med 110 liter öl, 90 liter vin och 10 liter sprit tillbaka hem. Eftersom skatten på alkoholdrycker söder om bron närmast är obefintlig innebär det förstås ett starkt tryck på att sänka de svenska alkoholskatterna för att minska gränshandeln.
Trots att det just nu säljs mer starköl än någonsin i Sverige kräver alkoholindustrin skattesänkningar för att rädda jobben. Tillsammans med bryggeriernas fackföreningar försökte man härom veckan piska upp katastrofkänslorna hos politikerna genom att låta bryggarbilarna köra runt och proppa till innerstaden ännu mer.
För Sveriges kommuner innebär utvecklingen mot en mer EU-anpassad alkoholpolitik inget mindre än ett paradigmskifte.
Den traditionella svenska politiken kan ju liknas vid en stor, statlig alkoholkran som från tid till annan öppnats eller dragits åt beroende på tidsandan och problembilden. Nu går vi in i ett helt nytt skede där kranen byts ut mot en pipe-line som dessutom fastnat i vidöppet läge.
Istället för att dra åt kranen på nationell nivå får vi nu försöka möta störtfloden av billig alkohol med insatser som utgår från individen och närsamhället.
Kommunerna är, förutom de familjer som drabbas av de ökade alkoholskadorna, en av de stora förlorarna om detta skifte inte lyckas. Därför är det oerhört viktigt att så fort som möjligt utveckla lokala strategier av en helt annan kvalité än tidigare. Tyngdpunkten i kommunernas arbete måste flyttas mer i riktning mot förebyggande arbete. Medvetenheten hos lokala politiker och tjänstemän måste höjas. Insatser som har förutsättningar att minska alkoholproblemen måste prioriteras högt.
Tyvärr har vi som jobbar i kommunerna ingen universallösning att ta till. Det finns ingen ”quick fix” i kommunal alkoholpolitik, det mesta handlar om ett finmaskigt nät av insatser som tillsammans kan ge effekt.
Forskarna talar om att hela närsamhället måste mobiliseras om man ska ha en rimlig chans att påverka skadorna. Skolan, föräldrarna, socialtjänsten, fritidsgårdarna, polisen, livsmedelshandlarna och föreningslivet måste alla göra sin bit av jobbet. Metoderna som ska åstadkomma detta återstår fortfarande att utveckla.
Det är som att sätta ihop en öltunna, där varje aktör är en planka i tunnan. Om tre plankor fattas kommer förstås tunnan att läcka betydligt. Dessutom behövs en botten i form av en gemensam strategi, och ett tunnband av samverkan som håller ihop det hela. Risken är stor att det kommer att ta lång tid för många kommuner att få ihop sin tunna, och att alkoholskadorna ökar kraftigt under tiden.
När nu staten abdikerar från alkoholpolitiken har regeringen stora förhoppningar om att kommunerna ska axla ansvaret. Varken regeringen eller kommunerna verkar inse vilka genomgripande förändringar som behövs.
Det officiella budskapet är att ”Sveriges beredskap är god”. I själva verket är läget detta: Det som är effektivt är inte längre politiskt möjligt, och det som är politiskt möjligt är inte så effektivt, åtminstone inte förrän vi i kommunerna fått chansen att utveckla arbetet mer.
Man kan väl bara hoppas att resterna av den nationella alkoholpolitiken upprätthålls så länge det går, och att kommunerna under tiden hittar hållbara strategier som kan ersätta. Om tio år vet vi hur god beredskapen egentligen var.