Ett nykterhetskafé öppnade nyligen i öl-riket Belgien som i juli övertar ordförandeklubban i EU. Trots olikheter i syn på drogfrågor finns det gamla alkoholpolitiska kopplingar mellan Sverige och Belgien, skriver i en krönika Lars Lundberg, översättare i Bryssel och Drugnews-medarbetare.
Nykterhetskafé – ordet har väl en viss patina, även om till exempel IOGT-kaféet i Uppsala finns kvar vid Bangårdsgatan. Men som utflyttad till Belgien (översättare vid EU:s ministerråd i Bryssel) har jag stött på ett nyöppnat dito. I en tidning meddelas att ett präktigt ställe som inte serverar alkohol just har öppnats i den lilla orten Couvin nära Namur. Bakom initiativet står en organisation för katolsk arbetarungdom, i övrigt inte med nykterhetsideal som ett bärande inslag. Men just här i Valloniet satsar man alltså på ett gammalt hederligt nykterhetskafé.
Annars kan man ju konstatera att de otaliga ölsorterna är en av belgarnas nationella stoltheter. En del av dem är för övrigt alkoholfria.
Nu står landet i tur att efter Sverige ta över ordförandeskapet i EU den 1 juli och satsar då på att driva igenom en stark union som kan bli en effektivt förvaltad politisk stormakt, allt det som Belgien inte är.Jag har kommit att intressera mig en del för de belgisk-svenska förbindelserna genom tiderna och gjort vissa upptäckter. Innan jag kommer dit vill jag nämna en bok som heter ”Het Belgisch labyrint” av Geert van Istendael (tolfte upplagan, 1997) som för mig avslöjade en del av det nya landets hemligheter. Där fick jag veta att det vid sekelskiftet 1900 i Belgien fanns nära två hundra av arbetarrörelsen drivna kooperativ med 86 000 medlemmar, vilkas kaféer endast serverade alkoholfria drycker.
Under första världskriget gjordes i Sverige stora insatser för insamling av nödhjälp till de krigsdrabbade belgarna. Ledande personer i detta sammanhang var IOGT-direktören Edward Wavrinsky och doktor Ivan Bratt (den senare spritmonopolet och motbokens fader). Vid ett tillfälle reste Marika Stjernstedt till Belgien för att bland annat överlämna insamlade medel och mottogs då i audiens av drottning Elisabeth, vilken arbetade som sjukvårdare i det lilla kustområde vid gränsen mot Frankrike som undgick tysk ockupation.
Så här skriver den svenska författarinnan om det belgiska majestätet:
”Om Sverige visste hon en hel del, hade läst rätt mycket svensk litteratur av den nu medelålders generationen. Kom så in på frågan om vår fysiska kultur och om kampen mot alkoholismen, som särskilt syntes intressera henne, jag fick i korta drag söka redogöra för nykterhetsrörelsen hos oss och för Brattsystemet.”
I samband med giftermålet mellan den svenska prinsessan Astrid och Belgiens kronprins Leopold 1926 förekom en del publicitet om vårt land i belgisk press. Tidningen L´Éventail nämner svensk alkoholpolitik som ett föredöme för Belgien.
Så långt det förflutna.
Som bekant händer det att både människor och nationer glider i sär. Det vallonska nykterhetskaféet framstår som en isolerad kuriositet här i Belgien, där ölet är något av ett kultföremål. Inget sägs heller om att impulserna skulle ha kommit från Sverige. Om man någon gång i historien har tagit efter kanske bara delar av den svenska lagstiftningen har detta idag sjunkit djupt i glömska.
Starkare är nog påverkan åt andra hållet. Allt fler svenskar besöker det europeiska ölbältet vars utsträckning belgiske vissångaren Jacques Brel (1929-1978) anger med säker kännedom. Exempelvis i den populära refrängen: ”Det doftar öl från London till Berlin, det doftar öl, å vad bra vi mår!”
Vad besökarna får se här i Belgien är ofta gemytliga öldrickare. Inte alltid tillgänglighetens baksida – officiella siffror säger att Bryssel har runt 50.000 alkoholister, var tjugonde invånare alltså. Men vad är det att sjåpa sig över?
Kanske var alkohol för 75-80 år sedan en het fråga i Belgien. Idag finns den knappast på den politiska dagordningen. Sociala frågor spelar en undanskymd roll. Möjligen med undantag av debatten kring förslaget från Belgiens regnbågsregering att avkriminalisera ”oproblematiskt” innehav av cannabis för eget bruk. (egentligen mest en kodifiering av en sedan länge etablerad praxis).
Det stora nationella bekymret är istället den allt vidare klyftan mellan Flandern och Valloniet (nederländsk- respektive fransktalande), och man vill helst inte se landet spricka i två delar samtidigt som det ska leda det enade Europa.