Stoppa exporten av Hollands drogliberala politik!

Det är hög tid att Sverige tar upp kampen mot en drogliberalisering inom EU. Holland har redan lyckats exportera sin misslyckade drogpolitik till grannländer som Tyskland och Belgien, skriver i en krönika MaLou Lindholm, f d EU-parlamentariker (mp) och nu aktiv i Hassela Nordic Network. Hon deltog nyligen i en cannabiskonferens i Utrecht som observatör för Göteborg stad.

EU-länder mjukar upp sin cannabispolitik – var rubriken på den holländska radions nyhetsinslag, med anledning av konferensen ”European Cities Conference on Cannabis Policy” som hölls i Utrecht den 6-8 december. Initiativtagare till konferensen var den nederländske justitieministern A Korthals. Arrangör och värd var det nederländska justitieministeriet.

Syftet med konferensen var att diskutera hur det dagliga praktiska arbetet att upprätthålla lag och ordning, vad gäller cannabis, fungerar i relation till nationella lagar och FN:s narkotikakonventioner.

Att några konferensdeltagare var klart påtända och att cannabisdoften då och då var tydligt märkbar, var en något märklig upplevelse. Likaså att Utrechts borgmästare i sitt anförandet uppmanade deltagarna att delta i de av ministeriet organiserade studiebesöken på tre coffee-shops, för att de i praktiken skulle se hur fantastiskt bra de var. Verklighetsanknytningen var alltså hög.

Upprinnelsen till konferensen är att den nederländska narkotikapolitiken, som i praktiken legaliserat cannabis, visat sig medföra avsevärda problem. Hur många holländare som använder cannabis är det ingen som vet – bara att antalet ständigt ökar. Och med det ökar utslagningen, antalet olyckor, bråk på gator och torg.
Tusentals drogturister kommer varje dag in över gränserna för att i någon av de mer än 2 000 försäljningsställen lagligt köpa hasch och marijuana. Hur många hundratals illegala coffee-shops som finns är okänt. Cannabishanteringen omsätter hundratals miljoner kronor i dag och sysselsätter tiotusentals personer, men de negativa effekterna börjar bli ohanterliga.

Den tidigare hårda kritiken från grannländerna har tystnat eftersom även de tyska och belgiska politikerna har gett upp och är på väg att i praktiken legalisera cannabis. Med en nästan hörbar suck av lättnad konstaterar politikerna i Nederländerna att man inte längre är ensamma om problemen.

Problemen är av två slag: de negativa effekterna av den liberala drogpolitiken samt det faktum att man medvetet bryter mot FN:s narkotikakonventioner, trots att man undertecknat och förbundit sig att följa dem. Det är konventionerna som under årtionden fungerat som broms och förhindrat en våg av legalisering i världen.

I FN-konventionen från 1961, "Single Convention on Narcotic Drugs", står i artikel 2: "A Party shall, if in its opinion the prevailing conditions in its country render it the most appropriate means of protecting the public health and welfare, prohibit the production, manufacture, export and import of , trade in, possession or use of any such drug .." (t ex cannabis).

Det är fullständigt klart att Nederländerna och flera andra EU-länder i dag i praktiken bryter mot detta, men ännu inte vågat ändra sin lagstiftning.

På konferensen framgick tämligen klart hur man tänkt sig att lösa problemen. Borgmästaren i Rotterdam sade att det gäller att försöka hitta kryphålen i konventionerna – så att man kan undvika att följa dem. Han ansåg att FN:s narkotikakonventioner spelat ut sin roll och följaktligen borde avskaffas. Hela konferensen och de fyra workshopen genomsyrades av samma tema och en majoritet av deltagarna var inne på samma linje.

Under min tid i EU-parlamentet (1995-99) gjorde drogliberala politiker upprepade, men misslyckade, försök att få EU att uttala sig för en ändring av konventionerna i drogliberal riktning. Nu samlar sig Nederländerna, Tyskland och Belgien för att tillsammans arbeta för en ändring. Målet är att få med fler länder i det arbetet. Varför?

Inte för att den nederländska politiken har varit så fantastiskt framgångsrik att antalet missbrukare minskat eller att de sociala konsekvenserna – i form av utslagning, kriminalitet, våld eller prostitution – minskat. Nej, sanningen är att det gått över styr.

Men det är politiskt omöjligt att erkänna att den egna narkotikapolitiken varit ett misstag, där kostnaderna i mänskligt lidande är oöverblickbara och där de negativa konsekvenserna för samhället i dag är enorma. På konferensen meddelades att det var den första i en serie på tre om cannabis. Det visade sig att de aktuella ländernas social- och justitieministrar arbetat fram en mycket genomtänkt strategi:
Först bygga en gemensam bas med stor samsyn genom att samla politiker och andra från flera städer i Europa till konferensen i Utrecht. Därefter en så kallad vetenskaplig konferens i februari nästa år under ledning av Belgiens socialminister. Där kommer huvudfrågan att vara ”Är cannabis farligt?” Vetenskapliga studier som stödjer den gemensamma synen, kommer att vara diskussionsunderlag.

Till sist en politisk konferens, förmodligen i Frankrike på försommaren, där de politiska aspekterna och kraven sätts på pränt – som underlag finns då dokumentationen från de två föregående konferenserna. En mycket enkel gissning är att slutdokumentet sen sänds till EU-kommissionen och kanske FN, med krav på en ändring och en liberalisering av FN-konventionerna.

Därutöver vill man få igenom en harmonisering av narkotikalagstiftningen i EU, det vill säga en gemensam narkotikalagstiftning, vilket skulle leda till att vi, i exempelvis Sverige, skulle riskera att få en narkotikasituation liknande den i Holland.

Frågan är vad gör Sverige och övriga EU-länder för att motverka en sådan utveckling? Ingenting! Anordnas det internationella konferenser till stöd för en restriktiv drogpolitik? Är man aktiv i internationella sammanhang? Finns det någon strategi? Nej.

Är det möjligt att stoppa den här utvecklingen? Ja, om man snabbt och med beslutsamhet bestämmer sig för det. Sverige har här ett moraliskt ansvar eftersom vi av omvärlden ses som ett föredöme och det land som mest framgångsrikt bedrivit en annan, human narkotikapolitik.

Är Sverige, med socialminister Engqvist och justitieminister Bodström, beredda att ta upp fighten och gå i bräschen för motståndet mot en drogliberalisering i Sverige, EU och Europa? Det är tid för hög svansföring och det är bråttom.

Förhoppningsvis får vi ett klart besked när regeringen offentliggör sin handlingsplan mot narkotika i början av nästa år.

Artikeln har även publicerats i Göteborgs Posten.

• Annan MaLou-krönika: ”Ta strid emot EU:s hampaodlingar!”

Etiketter:

Annonser