Skjut inte längre på narkotikaproblemen!

Riksdagen väntas i veckan fatta ett ickebeslut om landets framtida narkotikapolitik. Istället för att skjuta problemen framför sig borde politikerna agera nu för att pressa tillbaka det ökande drogmissbruket. Ett åtgärdspaket med fler poliser, socialsekreterare, vårdplatser, drogpolicy i skolorna etc. måste få kosta, skriver Per Johansson, förbundssekreterare i Riksförbundet narkotikafritt samhället i en krönika i Drugnews.

Torsdag den 4 april fattar riksdagen beslut om narkotikapolitikens utformning. Eller rättare sagt: man fattar ett ickebeslut om narkotikapolitiken. Regeringspropositionen – som (v) och (mp) i förväg lovat ge sitt stöd till – innehåller inte mycket mer än att man konstaterar att narkotikaproblemet är ett allvarligt problem och att något måste göras. Vad som ska göras överlåter man åt narkotikageneral Björn Fries att fundera vidare på.

Det går inte att skjuta problemet framför sig hur länge som helst. Rätt vad det är sitter vi i samma båt som många andra länder i EU; missbruket blir så stort att det inte går att göra något åt och det är bara att acceptera och vänja sig. Inte minst den uppmärksammade situationen bland skolungdom i Kalmar sätter fokus på detta.

Nu är Kalmar förmodligen inte värre ute än många andra kommuner, skillnaden är bara att polisen här har gjort det jobb som polisen borde göra i hela landet.

Vilka beslut borde då riksdagen fatta? Hur ska narkotikapolitiken utformas för att minska missbruket av narkotika?
Förenklat kan man säga att det handlar om att samhället måste ta kommandot över problemet. Idag är det narkotikaproblemet som skjuter samhället framför sig. Myndigheter och politiker reagerar istället för att agera. En aktiv narkotikapolitik som riksdagen borde ha beslutat om idag och som skulle kunna pressa ner missbruket kraftigt borde ha innehållit nedanstående delar.

•Polisen:
Det behövs fler narkotikapoliser. Det behövs särskilda narkotikarotlar i varje län. Det behövs gatulangningsgrupper i alla städer och deras fokus ska vara på de små innehavsbrotten och konsumtionsbrotten med särskild inriktning på tidig upptäckt bland unga. Polisen ska åläggas nära samarbete med socialtjänsten i kommunerna. Vi bedömer (se RNS förslag Bemanna Systemet! ) att det skulle behövas cirka 500 nya polistjänster fördelade över hela landet för att bemanna rotlarna och gatulangningsgrupperna. Genom att rekrytera civil personal till polisen bör redan utbildade poliser kunna frigöras så att en sådan satsning inte allvarligt beskär annan polisiär verksamhet.

•Skolan:
Skolorna bör åläggas att skaffa sig en policy att upptäcka och ingripa mot missbruk och för när och hur man ska blanda in socialtjänsten, men även vid behov polisen. Föräldrarna ska givetvis alltid kopplas in. Det måste skapas tydliga och enkla regler för hur skolan kan använda drogtester för att säkerställa en narkotikafri arbetsmiljö för eleverna.

•Socialtjänsten:
Kommunerna bör åläggas att upprätta särskilda missbruks-/ungdomsenheter inom socialtjänsten med viss minibemanning som kan svara upp mot en ny situation. Vi uppskattar att det behövs cirka ett tusen särskilt utbildade socialsekreterare för att bemanna sådana enheter över landet.

•Narkomanvården:
Staten bör ta på sig ett rejält ekonomiskt ansvar för institutionsvården av narkomaner och införa en form av vårdpeng i syfte att avlasta kommunerna och göra det kostnadsneutralt för socialtjänsten att välja mellan öppenvård och institutionsvård. Vi uppskattar att det handlar om minst ett tusen nya platser inom den frivilliga vården och minst 500 nya platser inom tvångsvården.

•Påföljder:
För att se till att domstolarna dömer till exempelvis skyddstillsyn med föreskrifter om att lämna urinprov under viss tid för konsumtionsbrott och andra mindre narkotikabrott, bör bötesstraffet helt avlägsnas ur straffskalan för narkotikabrott. Maxstraffet för grovt narkotikabrott bör samtidigt sänkas från tio till åtta år.

•Kriminalvården:
Det bör skapas två kategorier av fängelser. I den ena kategorin ska stor öppenhet råda med möjligheter till permission och besök. I den andra kategorin ska istället slutenhet och stor säkerhet gälla – glasade besök och inga permissioner. För att få förmånen att vistas på den första kategorin måste den intagne avhålla sig från att missbruka narkotika, vilket ska bevisas genom täta urinprover. Om proven är positiva ska straffet avtjänas på en anstalt av den andra kategorin. Möjlighet ska finnas att söka sig tillbaka till ett öppet fängelse efter viss tid.

•Pengar:
Om man menar allvar med målet ett narkotikafritt samhälle måste det få kosta. Regeringen borde anslå medel för att under minst en treårsperiod genomföra en särskild satsning mot narkotikan. Kommunerna måste kunna bära sin del av bördan genom att bygga upp de missbruks-/ungdomsenheter vi föreslagit. Den föreslagna vårdpengen för narkomanvården skulle avlasta kommunerna från stora utgifter som de har idag.

Vår bedömning är att totalkostnaderna för de föreslagna åtgärderna hamnar på knappt två miljarder om året. Det motsvarar ungefär 200 kr per invånare och år, vilket torde vara en acceptabel summa för de flesta.

Det handlar om att minska lidandet för den enskilde missbrukaren och familjen. Det handlar också om att skapa ett bättre samhälle. Och det handlar på sikt om att spara pengar.

Inget vet säkert hur mycket narkotikamissbruket idag kostar samhället, men det råder ingen tvekan om att det handlar om tiotals miljarder årligen. Detta är en investering som på sikt betalar sig eftersom minskade problem ger minskade utgifter.

Etiketter:

Annonser