Högerextrema främlingsfientliga vindar drar genom Europa. Det är sannolikt ingen slump att reaktionen varit som kraftigast där man varit mycket tolerant gentemot kriminalitet och droger, skriver Per Johansson, förbundssekreterare i Riksförbundet narkotikafritt samhälle, i en krönika i Drugnews.
Det blåser högervindar över Europa. Nu senast upplevde Holland en politisk jordbävning, då väljarna slängde ut den tidigare regeringen och gav sitt stöd åt kristdemokrater och Fortuyns lista. I grannlandet Danmark sitter högerextrema Dansk Folkeparti som stödparti till regeringen. I Frankrike klarade sig Le Pen in i presidentvalets andra omgång, där han dock besegrades med stor majoritet. Högerpartier har också kommit till makten på många andra håll, både nationellt och lokalt.
Det här är oroande tecken i tiden. För att kunna motverka de högerextrema krafterna är det dock av vikt att förstå vad som underblåser dem. Den svenska debatten och analysen fokuserar i hög grad på den främlingsfientlighet och invandringspolitik som dessa partier förespråkar. Det är olyckligt eftersom man då förbiser en annan viktig fråga som många av dessa partier har väckt, nämligen den utbredda kriminaliteten – och narkotikamissbruket som hänger intimt samman med kriminaliteten. Den linjen har varit mer eller mindre uttalad i de olika partiernas valkampanjer, men den har sannolikt varit en viktig grund till hur många människor har röstat.
Den europeiska erfarenheten är att en liberal drogpolitik leder till ett ökat missbruk. Ett ökat missbruk leder i sin tur till en ökad kriminalitet – både kriminalitet orsakad under ett narkotikarus (exempelvis våldsbrott), och kriminalitet för att finansiera ett pågående narkotikamissbruk (exempelvis rån och stölder). Bilstölder, vindsinbrott, rån, misshandel – många av brotten har ett klart samband med narkotika.
Det är sannolikt ingen slump att reaktionen har blivit som kraftigast i de städer, regioner och länder som under lång tid har varit mycket liberala och ”toleranta” gentemot narkotikan.
Under många år har vanliga människor stått ut med de här problemen, då man har ansett att missbrukare är i behov av vård och stöd för att komma bort från problemen. Men istället för att hjälpa narkomanerna har många europeiska politiker valt att administrera problemet, och – i toleransens namn – enbart se på när missbrukare förstör sina egna, och andras, liv.
Många människor upplever att politikerna inte ingriper mot kriminaliteten, utan enbart låter de kriminella elementen hållas. De känner sig svikna, utelämnade. Det har lämnat ett stort utrymme för missnöjespartier att gro på. Resultatet ser vi nu. I städer som Rotterdam och Hamburg – som tidigare har varit starka fästen för en drogliberal politik – har väljarna tydligt markerat sitt missnöje.
Det är viktigt att svenska politiker lär sig rätt läxa av de europeiska högervindarna. En solidarisk och fungerande invandringspolitik är en fråga att ta itu med. Men minst lika viktigt är att ta itu med den kriminalitet och det narkotikamissbruk som långsamt breder ut sig allt mer. En tillåtande attityd gentemot narkotikan är inte hållbar i längden. Att respektera och hjälpa narkotikamissbrukare är inte detsamma som att tolerera narkotika och ett fortsatt missbruk. Tvärtom riskerar en liberal, och förment tolerant politik, att slå över i sin raka motsats – en hård och intolerant reaktion.
Valet behöver inte stå mellan ohämmad liberalism eller reaktionär repression. Det är fullt möjligt att kombinera rättigheter med skyldigheter, solidaritet med restriktivitet. Vår klassiskt svenska modell för narkotikabekämpning – som bygger på att solidariskt hjälpa och stödja narkomaner i behov av vård, i kombination med en sträng lagstiftning och straff för lagöverträdare – skulle kunna utgöra en god grund i det arbetet.
Men då måste svenska politiker också inse allvaret i situationen, kavla upp ärmarna och börja städa upp på hemmaplan!