Kan man gå med i en nykterhetsförening bara för att man gillar kaffet och deras hembakade morotskakor? Så gick det i alla fall till när jag slank in i en traditionell IOGT-förening i Växjö. Han Curt, som jag brukar prata med om både livet och möjligheterna, sa att om jag gjorde det skulle jag få fika där nere på Café Fontain för 75 kronor. Medlemsavgiften var 70 kronor. Fem kronor plus alltså. Man är väl smålänning. Svårare än så var det inte.

Jag har kommit att bli en stammis där nere vid Vattentorget, eftersom jag numera gillar kaffe och morotskaka lika mycket som jag tidigare älskade öl och whisky.

Och så börjar jag så smått att prata med ”rörelsefolket”. Jag är inte främmande för nya människor, eller ens ovanliga människor, men jag har sedan barnsben haft ett inbyggt motstånd mot kollektiva lösningar, röda fanor, fackföreningar, inskränktheten i argument och livsstil inom ”rörelserna” vad slag det vara månde. Däri har jag också bakat in nykterhetsrörelser, enfrågeföreningar och obskyra sällskap i ordenshus.

Tja. I dag har jag kommit ut på andra sidan; jag har varit inne i dimman – alkoholdimman – i femton år eller mer och har efter sju sorger och åtta bedrövelser funnit Den Nyktra Vägen. Jag är nykter alkoholist. AA (Anonyma Alkoholister) är min grej, min livlina, mitt andliga hem.

Och jag gillar plötsligt nykterhetsfolket. Det finns en god ande som svävar där nere på Vattentorget i Växjö. Den som investerar i den drogfria vägen genom livet gör en bra investering. Man tar en försäkring mot mycket elände, som jag önskar att fler skulle få möjlighet att göra. Särskilt de unga, de som tror sig vara odödliga. Som jag en gång.

TV:n står på, VM pågår. Tack Anders Svensson! Just den matchen såg jag på stor filmduk på Gamla Palladium, en kulturbiograf i Växjö, nyligen räddad från förgängelse och rivning. Vi har begåvats med en ny SF Filmstad, bevars, men kulturen och kreativiteten har räddats i Palladium med hjälp av entusiaster, eldsjälar, ideella krafter och ett och annat proffs. Vi var 200 pers som levde med i varje passning i matchen mellan halv nio och halv elva, vi stod upp och sjöng nationalsången minuten före avspark och glädjen visste inga gränser efter det omänskligt hårda jobbet att klå Argentina. Särskilt hårt jobbade vi som satt inne på Palladium.

Patetiskt, säger en del. Kanske det. Härligt? Ja. Underbart? Ja. Bra för mig? Definitivt.
"Vi hänger me´, vi hänger mé, av någon anledning så gör vi faktiskt det!" Vem känner inte igen Nacka Skoglunds slagdänga från tiden då det begav sig, i dag i en härlig nyinspelning med Bo Kaspers?Javisst hänger vi med, även om det känns motigt ibland. Som nu detta med en plötslig (och oväntad?) förlust. Matchen i Japan mot Senegal. På vägen mot kvartsfinal – och semifinal – och medalj? – låg för ett par dagar sedan bara det där lilla landet någonstans i mörka västra Afrika. Visst skulle det bli en lång het sommar, precis som 1994? Visst skulle vi bada i fontäner igen? Visst skulle vi sjunga segersånger igen! Visst skulle vi hälsa hjältarna välkomna hem igen med parad genom staden och fest under bar himmel!

Men visst. Jag började faktiskt ana ugglor i mossen när reportrar, kloka studionissar och spelare (Magnus Hedman) ett par dagar i förväg började spekulera i att "vägen ligger öppen…". Då! Då brukar det inte gå väl för Sverige. Vi är ett litet land som ska slå mot storheterna ur underläge, utan segerförväntningar, utan segervittring. För hur blir det annars? Jag har i färskt, plågsamt minne både Vitryssland i hockey-OS och Slovakien i hockey-VM. Och vem har inte hört salig Sven Jerrings klassiska fotbollsreferat från fotbollsmatchen, den på förhand givna segern, i Berlin-OS 1936: "Japaner som hoppar, japaner som vräker sig, japaner, japaner…"

Vi förlorade matchen. Vi som har organisation, struktur, ledarskap, historia, Lars-Tommy och Henke Larsson? Och VM-festen som precis hade börjat! Nä, jag har svårt att smälta detta. Men Senegal – de har väl i och för sig inte så mycket att glädja sig över och det är dem väl unnat. Eller? Jag som försöker öva mig i osjälviskhet och ödmjukhet.
Okej. Lev och låt leva. Jag sätter nog på TV:n igen till kvartsfinalerna. Javisst ja, köpa ny bordsantenn måste jag. Den gamla har tagit slut. ”Någon” klippte sönder den klockan 10.40 söndagen den 16 juni.

På tal om han Nacka förresten. Det sägs att han dog ensam, fattig och försupen på Söder i Stockholm, bara några få år efter hemkomsten från strålkastarljusen och de stora arenorna i Italien. Idrott och politik hör inte ihop. Det är en myt, men jag har hört det sägas många gånger av förståndiga människor. Alltsedan Båstadsdemonstrationen den heta sommaren -68 mot sydafrikanska (vita) tennisspelare och de kallblodiga OS-morden i München på israeliska idrottsmän och ledare 1972, OS-bojkotterna i Moskva och Los Angeles, hatmatcher mellan England och Argentina… Så visst hör det ihop. Liksom idrott och alkohol. Tyvärr.

Hur många ska dö i trafiken i midsommar med alkohol i kroppen? Hur många ska falla offer för vansinnesdåd, planerade eller bara en "kul grej", spontant i kompisgänget? Min fotbollskompis blev påkörd bakifrån och dödades inne på Östra Strandens campingplats i Halmstad en midsommarnatt för många år sedan.

Han var mycket lovande i Alvesta GoIF, på väg att etablera sig i dåvarande div. II. Fanns alkohol med i bilden. Självklart.
I år blir det en lugn helg på mitt älskade Öland. Kylskåpskalla jordgubbar med mjölk och grädde, under körsbärsträdet. Utanför stugknuten, invid kohagen. Med näktergalen som "kommit i lund".

Pax et bonum (frid och allt gott). Trevlig midsommar!