Inom kort sjösätter regeringens narkotikasamordnare Björn Fries sin mobiliseringskampanj mot de ökade missbruksproblemen. Men han ska nog inte räkna med alltför mycket stöd av polisen. Polisens två högsta chefer– efter Brå-chefen Ann-Marie Beglers utnämning till överdirektör – vill nedtona polisens roll och Begler är öppet motståndare till förbudet att knarka, skriver Per Johansson, förbundssekreterare i Riksförbundet narkotikafritt samhälle.
Regeringen har utsett Ann-Marie Begler, för närvarande generaldirektör på Brottsförebyggande rådet, till överdirektör vid Rikspolisstyrelsen. Därmed blir hon rikets andra polis i rang efter rikspolischef Sten Heckscher. Det kan få både bra och dåliga följder, mest dåliga.
Bra är att brottsforskningen slipper Ann-Marie Begler, som med sin brist på forskningskompetens gjort mycket skada inom detta svåra och laddade område. Sedan beror det ju på vem som blir hennes efterträdare. Här har regeringen i samråd med Brås styrelse möjlighet att bryta en negativ utveckling av alltmer politiserad och styrd forskning och öppna upp för något nytt.
Riktigt dåligt är det att Ann-Marie Begler hamnar i den absoluta toppen för polisväsendet.
Det innebär att den näst högsta polischefen i landet är personlig motståndare till det förbud mot narkotikakonsumtion som 95 procent av befolkningen står bakom. Rikspolischefen själv har under sin tjänstetid visat stor passivitet i narkotikafrågan och hur drogmissbruket ska bekämpas rättsligt. Han har också fått kraftfull intern kritik från narkotikapoliser för detta.
Snart lägger regeringens narkotikasamordnare Björn Fries fram sin aktionsplan som ska utgöra grunden för regeringens narkotikapolitiska arbete de närmaste åren. Förhandsbeskeden tyder på att planen inte kommer att innehålla många ord om rättsväsendet.
Av den svenska narkotikapolitiska historien – som är lång och förmodligen världens mest väldokumenterade – kan vi lära att det är när rättsväsendet gått i bräschen som vi lyckats tränga tillbaka missbruket. Det finns två viktiga årtal när vi kan se hur det har vänt. Det ena är 1969, då dåvarande rikspolischef Carl Persson tog initiativ till en polisoffensiv som kraftigt påverkade missbrukets omfattning. Det andra året är 1980 då riksåklagaren gav direktiv till alla åklagare att sluta ge åtalseftergift för mindre innehav för personligt bruk. Detta ledde till att polisen började arbeta mot de mindre brotten genom att särskilda gatulangningsgrupper startades.
Parallellt med detta gjordes stora satsningar på narkomanvård och upplysningsverksamhet i skolorna. Summan av dessa insatser var sensationellt bra och i slutet av 80-talet var ungdomsmissbruket nere på mycket låga nivåer. Polisoffensiven 1969 följdes inte upp av andra myndigheter som socialtjänsten och skolan, och därför blev inte effekten mer än kortvarig, vilket visar att polisen inte heller klarar detta ensamt. Det behövs en nationell mobilisering, men den helt avgörande punkten i sammanhanget är rättstillämpningen. Fungerar inte den så får de andra insatserna inte någon effekt.
Vi har i det stora hela bra lagar som reglerar narkotikabrotten och missbruket. Problemet är att lagarna inte tillämpas så som de borde.
För några år sedan hade exempelvis gatulangningsgruppen i Stockholms city cirka 50 poliser på lönelistan. Idag är de runt 20. Narkotikapolisenheterna runt om i landet har hög genomsnittsålder. Ofta har verksamheten samordnats med de så kallade spaningsbrotten, alltså mord, rån, grov misshandel etc. Alltför ofta tar dessa allvarliga brott de mesta resurserna och narkotikabrottsligheten kan fortgå tämligen ostört. Det är ju – till skillnad från nästan all annan brottslighet – mycket sällan någon anmäler narkotikabrott, utan polisen måste hela tiden själv leta upp dem.
Dagens narkotikapolisverksamhet ägnas i stor utsträckning åt att ingripa mot brott på mellannivå och grova brott. Alldeles för lite kraft läggs på att ingripa mot det experimentella missbruket. Den så kallade ravekommissionen är ett av få lysande undantag. Genom att ingripa mot konsumtionsledet, främst ungdomar, och lagföra ett stort antal individer kommer ravepoliserna också åt en hel del stora brottslingar och de gör stora beslag, enstaka eller som summan av många små. Detta vid sidan av det viktigaste: att försöka hindra unga människor från att utveckla allvarliga narkotikaproblem.
Ibland utmålas vi som försöker driva på narkotikapolitiken i restriktiv riktning som illvilliga och elaka typer. "Förbudsivrare" är ett epitet som Ann-Marie Begler själv har använt om oss i RNS. Det kan inte nog understrykas att grundvalarna för den restriktiva narkotikapolitiken är rent humanitära och syftar till omsorg om individen.
Det finns en djup cynism i inställningen att samhället ska vänta med att ingripa mot narkotikabrott tills de har utvecklats till allvarliga brott. "Sätt åt langarna" är en vanlig paroll. Men nästan alla langare är missbrukare som inlett sin missbrukskarriär i unga år. Nog måste det väl vara bättre att stämma i bäcken än i ån?
För att tränga tillbaks missbruket i Sverige idag behövs en rejäl satsning på narkotikapolisen, som bör omorganisera verksamheten så att den inte blandas ihop med spaningsbrott och så att man fokuserar mer på att störa gatulangning och själva missbruket. Dessutom bör nätverk byggas upp med socialtjänsten i kommunerna för att snabbt kunna sätta in lämpliga åtgärder i varje enskilt fall som polisen upptäcker.
Göran Persson sa i Ekots partiledarintervju den 13 augusti att regeringen gjort för lite mot narkotikan och att man avser att ändra på den saken, om man vinner valet. Desto märkligare ter det sig att regeringen bara några dagar före intervjun utsåg en känd narkotikaliberal till rikets näst högsta polischef, särskilt med tanke på att rikspolischefen själv gjort sig känd för en passiv linje i narkotikafrågan.
Regeringen verkar vilja sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan vill man göra något åt saken, å andra sidan vill man fortsätta med passiviteten. Vad är det som gäller, Göran Persson?