Vid presskonferensen när Göran Persson presenterade sina nya ministrar höjdes den politiska temperaturen i narkotikafrågan. Persson sa att det är en skam för Sverige att så många unga människor under senare år börjat experimentera med narkotika. Han har utsett den unge s-riksdagsmannen från Skåne Morgan Johansson till socialtjänstminister med särskilt ansvar för narkotikafrågan.

Den första reaktionen på Morgan Johanssons utnämning och Göran Perssons motivering, är givetvis positiv. Narkotikaproblemet får den status frågan måste ha om det ska gå att göra något åt saken. Nästa reaktion är också given: Kan Morgan Johansson göra något åt missbruket? Och hur ska det bli med Björn Fries och hans stab? Är de överkörda nu? Har Björn Fries fått en chef att inspireras av eller har han hamnat i garderoben?

Hur det blir med Björn Fries är svårt att veta. Vad Morgan Johansson kan göra är att "höja socialtjänstens status" som statsministern sa på presskonferensen. Lättare sagt än gjort för regeringen med en verksamhet som är kommunal. Socialtjänsten dras med både långsiktiga och kortsiktiga problem. Den organisatoriska strukturen svarar inte upp mot dagens problem och utbildningen som socionomerna får är inte adekvat för att jobba mot missbruk.

Ett bra sätt att höja statusen på den problemtyngda socialtjänsten är givetvis pengar. Vilket i det här fallet skulle kunna vara ett statligt finansieringssystem för narkomanvården, LVM-vården såväl som den frivilliga narkomanvården. Får Morgan Johansson igenom något sådant skulle det påverka narkotikaproblemet på ett mycket omedelbart sätt. De som sitter fast i beroendet skulle kunna få den hjälp de så väl behöver.

Men trots detta skulle den helt centrala frågan om att stoppa nyrekryteringen vara olöst. Då pratar vi om polisen.
Att göra något långsiktigt åt narkotikaproblemet handlar självfallet om att stoppa nyrekryteringen, eller med andra ord: stoppa det epidemiska spridningsförloppet. Ingen annan yrkeskategori kan mäta sig i effektivitet med polisen när det gäller att upptäcka missbruk av narkotika. Alla nödvändiga lagar för detta finns på plats, det gäller bara att se till att de används. Polisen lyder under justitiedepartementet och detta lyser med sin frånvaro när regeringen talar om narkotikabekämpning. Socialdemokratin har ett lite knepigt förhållande till rättsväsendet som man måste försöka komma ur om knarket ska bekämpas.

Thomas Bodström säger väl de rätt sakerna när han blir tillfrågad men driver inte på i narkotikapolitiken. Och skulle han vilja driva på får han bekymmer med rikspolischefen Sten Heckscher som alltid stått för en passiv linje i narkotikafrågan, ända sedan tiden som statssekreterare i justitiedepartementet när debattvågorna om konsumtionsförbudet gick höga på 80-talet. Regeringen har inte heller makt över myndigheterna och i det här fallet rår inte heller Sten Heckscher över länspolismästarna som basar för sina egna länspolismyndigheter.

Så det blir frågan om en högst osäker katten-på-råttan-på-repet-lek innan narkotikapolisen kan få den bemanning och det fokus på tidig upptäckt som är helt oundgänglig om det ska gå att vända missbrukssiffrorna nedåt igen. Men visst skulle det gå, om viljan fanns.

En person som kanske skulle kunna spela en roll när det kommer till att samordna insatserna inom rättsväsendet med socialtjänsten är den nyutnämnda samordningsministern Pär Nuder. Han har varit Göran Perssons högra hand länge och fortsätter att vara det, fast med en finare titel. Hans uppgift blir att samordna de olika aktiviteterna mellan departementen och just när det kommer till narkotikaproblemet är det helt avgörande om en sådan samordning kan komma till stånd.

Göran Persson har lyft upp narkotikaproblemet som en av tre viktiga frågor att lösa under mandatperioden. Då duger det inte att alla "gör så gott de kan", vilket de rimligtvis redan gör. Något nytt måste komma till stånd enligt principen att helheten är mer än summan av delarna.

Receptet är egentligen mycket enkelt:

• Hjälp skolorna med att införa policy mot droger där skolorna fungerar som upptäckare av missbruk, alla ungdomar finns ju numera i skolan.

• Bemanna narkotikapolisen med några hundra nya poliser.

• Fokusera polisarbetet på tidig upptäckt.

• Se till att det i varje kommun finns specialiserade enheter för narkotikabekämpning inom såväl socialtjänst som polis.

• Finansiera narkomanvården och se till att LVM-lagen blir använd och att den frivilliga narkomanvården tar vid när tvångstiden går ut.

• Gör fängelserna narkotikafria, och då måste man införa glasade besök på några anstalter för de intagna som inte klarar av att hålla sig narkotikafria under lite öppnare former. En narkotikafri kriminalvård skulle få en enorm genomslagskraft på missbruksutvecklingen hos den allra tyngsta gruppen missbrukare.