För några veckor sedan presenterade EU-kommissionen sin årsrapport om utvecklingen i de så kallade ansökarländerna. För tio länder lämnades klartecken för ett medlemskap under år 2004. Det definitiva godkännandet kom nyligen när också irländarna gav sitt ja till Nicefördraget och därmed gjorde det möjligt för väst och öst att slutligen förenas.

Inom mindre än två år ska med andra ord EU utvidgas med tio länder. Det är en fantastisk utmaning som ska sjösättas under denna korta period.

Utvecklingen i många av ansökarländerna som till exempel Ungern har gått oerhört snabbt och det går knappt att föreställa sig att dessa länder för bara 15 år sedan hade regimer som knappast kunde kallas demokratiska. Det folkliga upproret kom snabbt och blev oemotståndligt under slutet av 1980-talet. De forna kommunistregimerna föll en efter en. Vad som sedan utspelats är en kamp att hinna i kapp oss andra i både demokratisk, ekonomisk och social utveckling. Kommissionens årsredovisning ger ett gott betyg till det forna öst även om det på vissa håll och inom vissa sektorer fortfarande finns en del orosmoln.

Det finns brister inom ländernas administration. Det finns oro för korruption och brottslighet. Det finns tecken på att ansökarna inte klara av att bekämpa s k trafficing, det vill säga handel med människor. Det finns också mer att önska vad det gäller bevakning av gränser utåt. Allt detta kan naturligtvis med bistånd från EU åtgärdas, men samtidigt är det oerhört viktigt att vi är observanta inte minst vad det gäller gränsöverskridande brottslighet och också narkotikahantering.

Det finns all anledning för Sverige och den nyvalda svenska regeringen att forma en tydlig strategi och hållning vad det gäller narkotikapolitiken i ett europeiskt perspektiv. Vi vet att vi redan idag tillhör undantagen genom att tillämpa en restriktiv syn på droger och att vår politik ofta blir ansatt av andra EU-länder med mer liberal hållning.

Vi kan också se att missbruket av droger ökar i hela unionen. Ett betydande antal EU-länder redovisar att ungefär en femtedel av den vuxna befolkningen säger sig ha använt cannabis. Det finns också en växande oro för att kokainmissbruket i EU-länderna är på väg uppåt.

Vad det gäller narkotikasituationen och kontrollen över densamma i ansökarländerna finns idag ingen gemensam statistik, men situationen är oroväckande i många av länderna. Detta i kombination med de öppnare gränserna och att ingen gemensam restriktiv hållning finns från unionens sida talar knappast för en positiv utveckling. Sverige borde därför så fort som möjligt sätta detta problem högt på dagordningen i sina kontakter med det nya EU. Vi har mycket att lära ut och vi bör göra det inte minst för vår egen skull.

Samarbete mellan polis och tull i ansökarländerna är nödvändigt. Det talar för att vi mer än idag bör koncentrera oss på att de erfarenheter och den kunskap som vi har sprids. För att kunna motverka att kriminella krafter har försprång över gränserna måste polis och andra kontrollmyndigheter ha möjlighet att samarbeta. Vi kan också mer offensivt betona nödvändigheten till vård och rehabilitering annars riskerar modellen med skademinimering att mycket snart få fotfäste i fler länder än nu.

Vård och rehabilitering av missbrukare handlar inte om att slentrianmässigt dela ut sprutor och metadon. Vården måste ha som ambition att få människor att avstå från missbruk. Tidiga och förebyggande insatser är också viktiga delar, kanske de mest betydelsefulla. Får vi barn- och ungdomsgenerationerna att avstå från att börja med droger slipper vi många problem i framtiden.

Det gäller att inte blunda för det orosmoln som narkotikan faktiskt är, inte ens i ett så positivt och fredsbyggande projekt som EU:s utvidgning.

Fram till 2004 bör vi därför satsa allt vad vi kan på att lära ut det vi själva har lärt oss och på att tydligt markera det vi som nation tror på, att ett narkotikafritt samhälle måste vara vår strävan, även bortom våra egna nationsgränser.

Fotnot: Krönikan har även publicerats i Borås Tidning.