Röker man lite marijuana så kör man bil bättre. Man kör som en gud när man är hög. Hasch gör människan oemotståndlig. Man blir snyggare också.

Det är Karolina Ramqvist som i senaste numret av vänstertidningen Arena diskuterar hasch och bilkörning. Hon får tungt understöd av Magnus Linton, tidningens chefredaktör, som kräver att knarket äntligen ska befrias från sina bojor.
Vi vill röka hasch. Vi tycker om att röka. Men vi får inte.

Skrämselpropagandan mot knark måste någon gång bekämpas, skriver Karolina. Hon åkte till Jamaica och där var alla pårökta hela tiden. Men de klarade ändå av att betala räkningar, gå på begravningar och köra bil i hög hastighet.

Folk som röker tio jointar om dagen får bara minnesförmågan milt nedsatt, berättar hon vidare. De flesta av dem kan till och med komma ihåg ordlistor och klara så krävande uppgifter som att minnas en sak och trycka på en knapp samtidigt.
Jamaica är verkligen underbart. Dit åker folk från hela världen för att röka Lamsbread som var Bob Marleys favoritsort.

Det svenska förbudet mot hasch är avskyvärt, tycker Karolina. I England petar 250 000 personer i sig ecstasy varje lördag, skriver hon, och mer än hälften av Englands ungdomar har använt hasch och de mår bara bättre hela tiden.

När ska vi få använda hasch på ett förnuftigt sätt som ett rekreativt rusmedel?
Frågan hänger olycksbådande över Magnus Linton när han erinrar om åttiotalet då alla medier och myndigheter kämpade mot knarket. Det var en mörk tid, enligt honom. Knarkandet bland ungdomar sjönk till några procent och för alla schysta pundare var det nästan omöjligt att hitta fram till källan.Bakom detta elände låg ingenting mindre än en konspiration, enligt Magnus, med maoisterna, socialläkaren Nils Bejerot, RNS, Hassela, skriftställaren Jan Myrdal, Fib/Kulturfront och rikspolischefen Carl Persson. De var bara ute efter att drämma till knarkarna och det skapade hela tiden nya olyckor.

Polisens Baseballiga var Nils Bejerots fel, hävdar Magnus. Behandlingen av Joy Rahman och Osmo Vallo var också narkotikapolitikens fel. Sverige har mycket högre dödlighet bland narkomaner än Holland. Visserligen är statistiken inte helt tillförlitlig eftersom ett dödsfall i Holland bara räknas som narkotikarelaterat ifall den avlidne har en spruta rätt in i hjärtat. Men ändå, man kan inte vara så nogräknad när man strider för en god sak. Hade vi haft fritt knark hade alla dessa övergrepp aldrig inträffat.

Titta på Afrikas horn, utbrister Linton. Där sitter lyckliga människor och tuggar sin khat. Också här överdriver han nog lite. För när jag var i Somalia innan krigen där så brukade armén skjuta ett gäng khat-smugglare i veckan. Bakom FN:s tuffa narkotikakonvention låg i själva verket u-länderna som hade sett sina samhällen rasa samman av knarket.

Men Lintons överdrifter hör till den poetiska genren. Det är hög tid att ta fram gitarren, tända på, sätta blommor i håret och börja drömma. Kan man bara få in mer knark i Sverige så kommer knarkandet att minska. Så lyder det överraskande budskapet.

Den senaste undersökningen från EMCDDA (EU:s center för narkotikakontroll i Lissabon) visar hur många unga vuxna (15-34 år) som prövat knark senaste månaden i Europa. I England är det 16,6 procent, Frankrike 17 och Danmark 13. Sverige hamnar på en jumboplats med en procent. Ingenting mindre än en tragedi alltså för ett litet, av lutherdomen plågat svenskt folk som längtar efter att gå in den stora dimman.
Men den röda drömmen är grön. Som en haschplanta. Så får den unga, politiska vänstern i Arena, som sponsras av LO, äntligen ett politiskt mål att kämpa för.

Fotnot: Artikeln har även publicerats i Aftonbladet Kultur.