För ett par år sedan antog riksdagen en nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador. Sedan dess har alkoholpolitiken i praktiken gått stick i stäv mot intentionerna i planen. Vinskatten har sänkts, införselkvoterna och Systembolagets försäljning har ökat. Den genomsnittliga alkoholkonsumtionen har passerat tio liter ren alkohol per person och år.

I onsdags, den 5 februari, kom Marknadsdomstolens utslag i målet om alkoholreklam i tidningar och tidskrifter. Den avväpnar alkoholpolitiken ett steg till.
Vad kan vi nu vänta oss? Kravet på måttfullhet i reklamen gäller visserligen fortfarande, men riskerar att i praktiken tolkas rymligt.

Vi behöver nog inte vänta särskilt länge på alkoholannonser, riktade till ungdomar och appellerande till alkohol som en nödvändighet för framgång i såväl kärlek som livet i övrigt. Reklamen kommer verksamt att bidra till konsumtions- och skadeökning.

Som ett litet men belysande exempel på alkoholbranschens reklamsatsningar, kan nämnas utgifterna för marknadsföring av så kallade ”alcopops” (sprit med läsksmak) i USA. Reklamen riktar sig särskilt till unga och kvinnor. Enligt uppgifter hämtade från reklambranschen satsades cirka 1 miljon US-dollar år 2000, 77 miljoner 2001 och uppskattningsvis 450 miljoner US-dollar ifjol. Det säger något om hur branschen själv bedömer reklamens funktion och möjligheter.

Avrustningen av svensk alkoholpolitik kan dock endast till en ringa del lastas på domstolsbeslut. Det är svenska regerings- och riksdagsbeslut – ibland med hänvisning till EG-rätten med eller utan fog, men oftare självpåtagna ”anpassningar” – som försatt oss i en situation där konsumtionen är den högsta på 100 år. Retoriken har överträffat politiken, men den taktiken kan inte längre dölja det bedrövliga resultatet.

Det officiella målet för alkoholpolitiken är att motverka alkoholrelaterade skador och problem genom att minska totalkonsumtionen. Så länge den inriktningen följdes konsekvent var den svenska alkoholpolitiken i internationellt perspektiv framgångsrik. Både totalkonsumtionen och alkoholskadorna kunde hållas på en relativt låg nivå. Men kapitulationen för EU:s krav på högre införselkvoter och lägre punktskatter har öppnat för ett tryck från alkoholbranschen gentemot politikerna att montera ner det som återstår av ”skarpa” inslag i alkoholpolitiken.

Medan Landstingsförbundet rapporterar om att alkoholen skördar fler dödsoffer bland ungdomar och forskare slår larm om ökade medicinska skador, låtsas den statliga Alkoholkommittén tro att det räcker med ”röster på krogtoaletten” och annan information för att minska alkoholens skadeverkningar.

Alltmedan alkoholpolitiken monteras ned under jubelrop från Sprit- och vinleverantörernas förening och Svenska bryggareföreningen spirar önskedrömmen att en konsumtionsökning denna gång till skillnad från andra tillfällen under de senaste 100 åren inte ska medföra det mest förutsägbara; fler skador. Men drömmen har redan gått i kras.

Strax före årsskiftet talade en ledande tjänsteman på socialdepartementet i TV om att uppgången i alkoholkonsumtionen inte lett till några märkbart ökade skador. Innan programmet var över, hade han fått svar på tal av forskare som med krassa siffror kunde redovisa dramatiskt ökade skadenivåer som en direkt följd av den ökade konsumtionen.

Alkoholbranschens lobbyister har också lyckats intala Systembolagets ledning att bolagets existens står och faller med sänkta alkoholpriser. Ett resonemang som saknar all logik, eftersom Systembolagets försäljning ökar stadigt – till och med i Skåne där privatinförseln ökat mer än i andra delar av landet.
Det finns ingen anledning för Systembolaget att beställa skattesänkningar för att jaga marknadsandelar, och inte heller att sätta monopolets existens före följderna för folkhälsan. Systembolaget måste akta sig för att gå i alkoholbranschens gillrade fälla och därmed räkna ut sig självt. Med tanke på sitt sociala uppdrag, borde Systembolaget vara mer bekymrat över följderna av en stadigt ökande försäljning än över en befarad brist på kundlojalitet i framtiden.

Det vore oförsvarligt att i dag sänka alkoholskatterna och därmed ytterligare stimulera konsumtionen. I stället borde krav på rejält sänkta införselkvoter inom EU ha högsta prioritet. EU:s införselkvoter är satta så att de ”bakvägen” ska harmonisera punktskatterna på alkohol. Men harmoniseringen går bara åt ett håll. Skatten på vin är noll kronor i flera av de vinproducerande länderna, och det finns inga som helst incitament i EU:s punktskattedirektiv för att höja skatten till en mer rimlig nivå. Någon motsvarande möjlighet att låta bli att beskatta tobak finns inte.

Få områden är så väl utforskade som sambanden mellan pris och efterfrågan på alkohol. All forskning visar entydigt att priset är ett mycket effektivt instrument för att minska konsumtionen och därmed skadorna. Sänkta priser betyder ökad konsumtion och ökade skador, sjukdomar och problem.

Socialdepartementet har enligt egen uppgift utarbetat en ”reservplan” i det fall det skulle gå som det gick i Marknadsdomstolen. Den sägs innehålla en uppstramning av alkoholreklamreglerna och en övre gräns för alkoholhalten i de drycker som tillåts i reklamen. I övrigt ska information och rehabilitering förbättras.

Nåväl. Med en skadeskjuten politik och uppgivna tjänstemän i departement och Alkoholkommitté, må vi ändå hoppas på något utöver det vanliga. Men kom ihåg: de enkla och populära åtgärderna har i forskningens utvärdering visat sig tämligen lama, det är prisinstrumentet och ett försäljningsmonopol som vet sin sociala roll som kan ge positiva resultat.

Fotnot: Krönikan publiceras även i Göteborgs Posten.