Inom kort ska regeringens narkotikasamordnare Björn Fries lägga fram sin syn på hur frågan om sprututdelning till narkomaner ska hanteras. Troligen kommer han att förorda en permanentning av verksamheten i Skåne och att andra landsting också ska få dela ut sprutor.

Det är hittills obevisat vetenskapligt om tillgång till fria sprutor minskar risken för hiv-smitta bland sprutnarkomaner. Sprutprogrammens försvarare pekar på att Malmö har färre nysmittade än Stockholm, men glömmer att Göteborg har allra lägst antal nysmittade trots att man där inte delar ut sprutor. Professor Sten Rönnberg utvärderade 1993 sprutprogrammen i Skåne för Socialstyrelsen och kunde då inte visa på någon hämmande effekt på hiv-spridningen. Kunskaper om sprututdelningens positiva effekter saknas alltså.

Vad som dock är alldeles klart är att sprututdelning inte har någon narkotikapreventiv effekt. Man introducerar visserligen inga nya missbrukare, men man får inte heller de etablerade att upphöra med sitt missbruk som i princip bara kan finansieras på tre sätt: stölder, narkotikalangning och prostitution.

Länskriminalpolisen i Västra Götaland presenterade 13 januari en undersökning där man klargjorde sambandet mellan narkotikamissbruk och kriminalitet. Undersökningen visar att en tredjedel av brotten begås av narkomaner. I myndigheternas senaste räkning uppskattar man antalet tunga narkomaner i Sverige till 26 000 personer och de utgör således ca 0,3 procent av befolkningen. Om undersökningen stämmer för riket står denna lilla grupp för 33 procent av kriminaliteten. Vilket innebär att de är 100 gånger mer brottsaktiva än normalbefolkningen!

Götalandsundersökningen identifierar också en mindre grupp särskilt brottsaktiva missbrukare. Den genomsnittlige gärningsmannen i den här gruppen kräver 490 polisiära utredningstimmar per år till en kostnad av 240 000 kronor. Ovanpå detta tillkommer sedan alla andra kostnaderna för deras kriminalitet.

Det finns således mycket stora samhällsekonomiska vinster att göra den dag vi lyckas minska narkotikamissbruket. Ännu större vinster finns på det rent mänskliga planet, men sådant är svårt att mäta i pengar. Att utöka sprutdelningen är i det här perspektivet ett narkotikapolitiskt stickspår som inte leder någon vart.

Det minsta man kan begära av de ansvariga politikerna är att de beställer en ny oberoende vetenskaplig utvärdering. Om den inte visar att sprututdelning har den önskvärda positiva effekten bör verksamheten avvecklas. Det vore både dumt och fegt av riksdagen att falla undan för en högljudd media- och lobbyopinion och etablera sprututdelning som en medicinsk behandlingsmetod mot hiv/aids, utan att det finns vetenskaplig grund för ett sådant beslut.

Att dela ut sprutor är en enkel och billig åtgärd som blir en ursäkt för politikerna att slippa satsa på den (dyra) vård och omsorg som krävs för att hjälpa narkotikamissbrukarna. Det är inhumant att dela ut sprutor till gravt narkomaniserade människor som sedan ska ge sig ut på stan för att skaffa den narkotika de vill ha och injicera den under ohygieniska former.

Nästa logiska steg till sprututdelning blir därför att myndigheterna inrättar sprutrum med sjukvårdspersonal på plats. När sprutrummen väl är etablerade blir nästa steg att tillhandahålla narkotika i sprutorna – för att minska de medicinska riskerna, för att stävja kriminalitet, för att motverka prostitution och så vidare.

Medan de höga ansvariga ordnar konferenser om narkotikabekämpning dör missbrukarna och nyrekryteringen får fortgå närmast obehindrat. Hela förra mandatperioden gick åt till att utreda och fundera över vad som måste göras.

Risken är klart överhängande att regeringen inte kommer att åstadkomma så mycket annat den här mandatperioden heller.

Fotnot: Artikeln publiceras även i Sydsvenska Dagbladet.