vi satt på ett charterflyg, och extraerbjudandet för dagen var Grants whisky. Plastflaskor. Billigt som bara den. ”Och om ni köper två flaskor i stället för en, får ni ett ännu bättre och billigare pris”, sa den svenska högtalarrösten i kabinen och fortsatte sedan ”och det kan ju vara trevligt att ha lite att dricka på hotellrummen när man kommer fram. Och två flaskor går ju alltid åt.”

Höhö. Och jojo. Och inte för att man brukar vara den som är speciellt svårflirtad när det gäller någonting. Det kändes bara lite ovant. Lite som om man skulle gå in på Systembolaget och personalen skulle luta sig över disken och säga ”Ska du inte ha en vinare till? Jag menar, när du ändå är här. Det kommer ju säkert att gå åt under helgen.”
Sådant är man inte van vid. Myndighetspersoner som vill att man dricker mer. Det skulle kännas lite konstigt. Som om ens egen morsa eller farsa stod och sjöng tjofadderittan lambo och stampade med fötterna och hällde i en Jägermeister.

Nej, då gillar man damen på utlämningsstället ute hos min polare bättre. Hon som blänger förtroendeingivande surt om man kommer in för ofta. Som får en att känna sig lite småsyndig och ovuxen på ett skönt sätt.

Som upprepar beställningen som en fråga med utropstecken efteråt. Sådant gillar man. Det känns tryggt. Speciellt för sådana förtappade själar som jag med lite halvtaskig karaktär. Som är i behov av lite styrning här i livet.

Tyvärr är väl den typen av förtroendeingivande tanter numera av en utrotningshotad art. Nu när vi ska anpassa vårt drickande till en EU-nivå och allt. Börja dricka som de gör nere på kontinenten. Och visst, det låter väl bra till att börja med. Nästan som semester. Ernst Günther-figuren inom en kraxar småmysande att ”nu får vi det där lilla gröna igen”. Och man ser redan framför sig hur man sitter och är EU-anpassad och kontinental, på en hacienda, i en korgstol, och solen skiner och man smuttar på någonting sött.

Och för en stund så glömmer man bort att man inte alls bor nere i södra Spanien, utan att man bor uppe i kalla norr. Och att det egentligen vore betydligt närmare att jämföra sig med Finland, eller Ryssland som ligger längs våra breddgrader, om man nu ska snacka om Sveriges snabbt ökande alkoholkonsumtion över huvud taget. Men det är det ju ingen som gör. Och det är det ju ingen som vill. För det skulle ju vara så mycket tråkigare. För alla. Och associationerna skulle ju inte bli speciellt roliga heller.

Man höjer ju sin alkoholkonsumtion för att bli en spontan och utåtriktad spanjor. Inte för att bli en frusen nordbo med alkoholproblem. Och så skålar man och blundar för hur vår historia faktiskt ser ut. För vem vi är, och för var vi bor. Och för det faktum att vi nu importerar en helt ny alkoholkultur, vardagsdrickandet, samtidigt som vi har kvar vår gamla alkoholkultur, helgsupandet.

Och så länge myndigheterna bara står bredvid och sjunger tjofadderittan lambo för glatta livet, samtidigt som de bygger om systembolagen till att likna taxfreeshopen på Finlandsfärjan, samtidigt som de plötsligt tycker att det är helt okej med lördagsöppet på Systembolagen, samtidigt som de släpper igenom alkoholreklamen i medierna. Så kan det ju inte vara någon fara på taket.

För det kan ju inte vara så att staten plötsligt har slutat bry sig. Om folkhälsan. Om leverskador. Om hustrumisshandel. Eller om alla de barn som kommer att växa upp med alkoholiserade föräldrar. Det vore ju bara för hemskt.

Fotnot: Krönikan publiceras även i tidningen Metro.