Nyligen diskuterade man i Europaparlamentet en eventuell rekommendation av hur medlemsländernas narkotikapolitik kunde harmoniseras i en liberal riktning. Dessutom är frågan om hur EU kunde påverka FN, så att de skulle "förmildra" de restriktiva narkotikakonventioner (1961, 1971, 1988 samt FN:s Barnkonvention) då FN:s narkotikakommission möts i Wien 8-17 april 2003.

Liberaliserarna har startat en namninsamling som sänts till de europeiska regeringarna. Appellen har bland annat undertecknats av de grönas EU-parlamentariker Heidi Hautala och Matti Wuori samt Svenska Folkpartiets (SFP) riksdagsledamot Gunnar Jansson.

Heidi Hautala hävdar att missbrukarna vägrar söka vård av rädsla för att bli åtalade för narkotikabrott. En sådan rädsla är emellertid obefogad. Yrjö Nuorvalas undersökning publicerad av finska forskningsinstitutet STAKES (26/99) visar att bruket av narkotika, som ju är straffbart i Finland, i sig inte utgör något hinder för att söka vård. Tre av fyra missbrukare säger att rädslan för att bli bestraffad inte hindrat dem att sökt vård.

Enligt lagen ska bruk av narkotika bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader. I praktiken är det dock sällan som användning av droger i sig leder till åtal. (En eftergift kan komma på fråga vad åtal eller straff, om mängden och typen av narkotika, brukssituationen och omständigheterna gör att brottet som helhet kan betraktas som ringa. Eftergift kan också ske om gärningsmannen har sökt sådan vård som godkänts av social- och hälsovårdsministeriet.)

Färska forskningsresultat publicerade av NIDA (National Institute on Drug Abuse) och John Hopkins universitet i Baltimore visar att genomsnittsåldern för cannabisdebuter är 18 år. Nio procent av dem som prövar cannabis blir beroende av drogen redan innan de fyllt 25 år. Kokainexperimenterandet inleds i allmänhet i 20-års åldern och utvecklas snabbare än cannabisbruket till ett beroende. Var femte som prövar kokain en gång kommer att utveckla ett beroende innan de hunnit fylla 45 år.

En del kan pröva på cannabis och kokain ett par gånger, utan att bli beroende. Men risken / / kvarstår alltid och faktorer som t.ex. personliga problem, stress och olika sjukdomstillstånd kan bidra till att utlösa ett beroende.

En av de mest omfattande kliniska studierna av cannabisrökare visar dessutom att risken att dessa ska pröva någon annan illegal narkotika (ifall de under något år rökt cannabis en gång i veckan) är 140 gånger större än för de personer som inte alls rökt cannabis under samma år (Fergusson 2000).

Ifall man i Finland avkriminaliserade bruket av cannabis, vilken grad av berusning kunde i så fall tillåtas t.ex. på en arbetsplats? Effekterna av hasch och marijuana är starkt individuella och påverkar individens beteende under allt från flera dagar till flera veckor efter cannabisintaget.

Man kan därför fråga sig hur arbetsgivaren skulle kunna grantera tryggheten på arbetsplatsen. Hur stor dos skulle accepteras bland arbetstagarna? Vill man lämna sitt barn på ett dagis eller sin mamma på ett ålderdomshem, om vårdarna använder cannabis.

Det finns inget att vinna på att avkriminalisera användandet av cannabis. Att avkriminalisera bruket av en drog gör den inte ofarlig för hälsan. Cannabisrökarna löper risk att insjukna i olika typer av psykoser. Hasch och marijuana bidrar till att utlösa psykotiska tillstånd.
Många förblir kroniskt psykiskt sjuka. Dessutom har cannabisrökare en förhöjd risk att insjukna i schizofreni (Andréasson 1987). Dessutom skulle det finländska drogproblemet växa om vi tillät cannabisbruk, med social utslagning och svåra ekonomiska förluster som följd.

Trots att alkoholen är en laglig drog har inte den illegala handeln av sprit minskat utan tvärtom ökat. Om liberaliseringslobbyisternas argument är att cannabis är ofarligare än alkohol, kan man bara konstatera att en avkriminalisering av cannabisbruk inte skulle underlätta vårt omfattande alkoholproblem. Varför avkriminalisera cannabisbruket samtidigt som vårt samhälle inför strängare restriktioner då det gäller tobak?

Hautala, Jansson och Wuori anser att Finlands restriktiva narkotikapolitik har misslyckats. Men den senaste statistiken visar att dödsfall i samband med överdos minskade förra året i Finland. Enligt Helsingfors Universitets rättsmedicinska institution, dog 60 missbrukare år 2000 som en följd av överdos, medan motsvarande siffra för förra året var omkring fem personer dödsfall. Den drogrelaterade brottsligheten minskade med 7 procent och de grova narkotikabrotten sjönk med 12 procent i fjol jämfört med år 2001.

Enligt den förfrågan som gjordes bland beväringar åren 1996-2002 så har cannabisexperimenterandet avtagit en aning. Den oroväckande ökningen i narkotikaexperimenterandet under 1990-talet verkar ha avstannat, om man bortser från huvudstadsregionen. Förutsatt att forskningsresultaten är tillförlitliga, kan man knappast annat än applådera Finlands restriktiva politik?

Då man granskar den komparativa europeiska ungdomsenkäten (ESPAD, 2001), så inser man att de länder som för en restriktiv drogpolitik har ett lägre narkotikamissbruk än de drogliberala länderna.

Enligt undersökningen är andelen 15-16 åringar som använt cannabisprodukter under den senaste månaden märkbart lägre i de nordiska länderna än i flera länder i det drogliberala Centraleuropa. I Finland och Sverige hade endast 2 procent av 15-16 åringarna använt cannabis under senaste månaden, medan 16 procent i samma ålder i Storbritannien och 22 procent i Frankrike. Den sociala utslagningen ökar i länder som Belgien, Nederländerna och Tyskland där man är mer liberal. Cannabishanteringen omsätter idag hundratals miljoner euro och sysselsätter tiotusentals personer. De negativa konsekvenserna börjar bli ohanterliga.

För att få folkets förtroende krävs åtgärder i enlighet med Finlands lagstiftning. Heidi Hautala och Gunnar Jansson har i intervjuer nämnt att deras avsikt varit att få igång en diskussion. Diskussion i sig, är alltid bra att föra. Men man måste utgå från att om de skriver under ett upprop vars syfte bl.a. är att avkriminalisera bruket av cannabis, driver de även drogliberala förändringar i praktiken.

Det är viktigt att andra politiker, oberoende av parttillhörighet, aktivt arbetar för att det fortsättningsvis ska vara svårt att knarka men lätt att få hjälp. I mitt arbete ser jag dagligen att vårdmotivationen har ett direkt samband med hur svårt det är att knarka.

Det är hög tid att Finland tar upp kampen mot dem som verkar för en drogliberalisering inom EU, annars riskerar vi att få se hur Nederländernas misslyckade narkotikapolitik sprider sig till det övriga Europa. Frågan är om Finland alls har någon strategi för att motverka en sådan politik?

I väntan på nästa regerings handlingsprogram samt i hopp om att vi som i Sverige får en narkotikaminister, kan man underteckna den opolitiska Wiendeklarationen vars syfte är att garantera att FN:s restriktiva narkotikakonventioner inte mjukas upp. Den kommer att överräckas till FN i april, då narkotikafrågan debatteras.

• Fotnot: Artikeln publiceras även i Hufvudstadsbladet.