Regeringens narkotikasamordnare Björn Fries har redovisat sin syn på sprututbytesverksamhet. Erfarenheter från stora sprutprogam i Nordamerika för att minska smittspridning bland missbrukare är dock nedslående. Programmen visar inte någon tydlig nedgång i sjukdom, minskar inte narkotikaanvändning och de utsätter allmänheten för orena nålar, skriver Eric A Voth, amerikansk missbruksläkare och ordförande i Institution on Global Drug Policy.
Under senare tid har allmänheten skådat en internationell uppståndelse över sprututdelning till narkomaner eller sprututbytesprogram. I debatten står på ena sidan de som lyckligtvis bibehåller en tydlig opposition mot sprututdelning, medan andra har anlagt en mjuk och på sikt möjligen förödande attityd, som stöder utdelandet av rena sprutor till narkomaner.
Vid första anblicken verkar sprututdelning vara en god tanke: ge rena sprutor till narkomaner och de kommer inte att sprida aids. Narkomaner skulle skärpa sig och lämna in alla sina smutsiga sprutor och byta ut dem mot rena. Det enda problemet är att det inte fungerar på det sättet i praktiken.
Förespråkare för sprututdelning glömmer att med en gång som sprutan träffar narkomanens ven, så blir den en smutsig spruta. Omfattande bevis finns för att dessa sprutor sedan används av narkomanerna för att dela dem med andra.
Förespråkarna inser inte heller att sprutorna inte återlämnas. Till och med i några av de främsta programmen blir de flesta sprutorna huvudsakligen bara utdelade. År 1998 delades drygt 19 miljoner (exakt 19 397 527) sprutor ut genom nordamerikanska sprututbytesprogram, och i bästa fall kom 62 procent tillbaka, vilket lämnade 7 – 8 miljoner sprutor oredovisade. En genomsnittlig narkoman som injicerar sex gånger om dagen skulle behöva minst 2 000 rena sprutor årligen för att täcka sina injektionsvanor.
Vi bör dessutom fråga vad som händer med de sprutor som inte återlämnas? Svaret är att de ligger slängda på gatorna eller hamnar i soptunnor, där oskyldiga offer kommer att sticka sig på nålarna.
Erfarenheten från stora sprututbytesprogram är upplysande. I Vancouver, steg frekvensen av HIV hos narkomaner från 2 procent före sprututdelning till 19 procent idag.
Två miljoner sprutor delas ut varje år. Tjugosju procent av deltagarna i sprututbytesprogram rapporterade att de hade delat sprutor under de sex månaderna som föregick deras inträde i programmet, och andelen minskade inte under deltagandet i sprututbytesprogrammet. Provinsen British Columbia, där Vancouver ligger, har den högsta frekvensen av överdosdödsfall i Kanada, och överdoser är den främsta dödsorsaken bland vuxna i åldern 30–49 år.
I Chicago var förekomsten av delande av sprutor den samma bland deltagarna i programmet och icke-deltagarna. I Montreal var konversionshastigheten för HIV bland dem som deltog i sprututbytesprogrammet dubbelt så hög som hos dem utanför programmet. Det låter knappast som en glänsande framgång.
Aktuell information från Seattle har visat högre frekvens av hepatit B och hepatit C bland deltagare i sprututbytesprogram.
Slutligen är det viktigt att komma ihåg att sprututdelning inte gör något för att hämma den bakomliggande destruktiva narkotikaanvändning som får narkomanen att ådra sig och sprida aids.
Verkligheten är den att sprututdelningsprogram inte kan visa på någon tydlig nedgång i sjukdom. De gör ingenting för att minska narkotikaanvändning, och de utsätter allmänheten för orena nålar.
Vi behöver trycka på för ett nationellt förbud för sprututdelning, samtidigt som vi stöder offensiva uppsökande, behandlande och förebyggande insatser.
Översättning: Jonas Hartelius.
Läs mer i Drugnews:
• P Johansson: Vård är bättre än fria sprutor
• Sprutprogrammen blir kvar?