Vad vet föräldrar i allmänhet om narkotikasituationen i Europa? Faktum är att allt yngre människor blir allt mer resvana idag än för bara tio år sedan. Hur farligt är det ur narkotikasynpunkt att låta våra ungdomar ”pröva sina vingar” och träffa likasinnade inom – eller utom – vår stora EU-familj? Eller är det lugnare att de semestrar i Sverige?
Denna artikel vill något belysa synen på och den möjliga tillgängligheten till cannabis i Europa. Artikeln tar alltså inte upp skadeaspekten.

Om Andreas från Tomelilla vandrar omkring i Köpenhamn, Amsterdam eller London iklädd en t-shirt med cannabisplanta och medföljande häftiga, vitsiga anspelningar på cannabis/marijuana är det ingen som höjer på ögonbrynen.
Om Andreas istället hade vandrat omkring i Sarajevo hade troligen reaktionen blivit en annan. I augusti i år greps en 11-åring (!) av kroatisk polis för att han bar en t-shirt med rapparen Enimen och ett pro-marijuanabudskap.

Hur allvarlig är då drogsituationen i Europa? Hur väl känner ansvariga myndigheter i de olika länderna till narkotikasituationen egentligen? Det produceras kilometervis med siffror, kurvor, tabeller med anknytning till narkotika. Vad säger de egentligen?

En färsk undersökning (oktober 2002) från EU:s narkotikamyndighet ECNN undersökte hur många unga vuxna (15-34 år) som under det senaste året rökt cannabis. I topp låg Irland med 17,7 procent och i botten Sverige med 1,0 procent. Är denna svenska siffra realistisk? Jag tillåter mig tvivla!Den brittiske narkotikaforskaren Harry Shapiro har under lång tid särskilt studerat ungdomskulturens koppling till droger. Han har bl a skrivit boken ”Waiting for the man”. Detta är en ingående skildring av många, många rockstjärnors uppgång och överdos.
Shapiro är idag är knuten till regeringsfinansierade Drugscope. Han menar ”Narkotikastatistik är meningslös. Ingen vet hur stort missbrukarantalet är, vilka droger som används eller hur mycket, vilka penningsummor som omsätts eller hur stor del av den insmugglade narkotikan tull och polis tar i beslag”.

För några veckor sedan hörde jag den holländske polisen Noud van Bruin (CRI Holland) lämna följande beskrivning om narkotikastatistik: ”Narkotikastatistik är som en bikini. Den visar mycket, men döljer det verkligt intressanta!” Det kan alltså vara svårt att välja resmål med hänsyn tagen till narkotikastatistik.

Finns det då några ”riskfria” länder dit vi vågar sända våra ungdomar? Nej, naturligtvis inte! Litet krasst kan man förståndigt säga: ”Det gäller att inte vara på fel ställe vid fel tidpunkt.” Man vet aldrig när tillfället/erbjudandet/ödet infinner sig eller när grupptrycket eller kanske nyfikenheten blir för stort.

FN:s narkotikakontrollstyrelse (INCB) har i en färsk rapport sammanfattat cannabisläget i Europa. Ur rapporten kan nämnas, att Italien, Luxemburg, Spanien och Portugal tillåter konsumtion och innehav för personligt bruk. Belgien håller på att liberalisera sin cannabispolitik genom att göra innehav för personligt bruk och konsumtion lagligt.

Schweiz förbereder en avkriminalisering av både medicinsk och annan användning, liksom innehav, odling, inköp och tillverkning så länge det rör sig om personlig konsumtion. Vidare känner vi till Danmark med sitt Christiania, Tyskland med sin jättecannabismässa i Frankfurt och Love Parade i Berlin. Norge har av EU fått Oslo utmålad som Europas heroinhuvudstad osv.

Jag har valt att se litet närmare på två länder: Storbritannien och Holland:

Storbritannien
Storbritannien kommer troligen att nedgradera cannabis från klass B till klass C på sina narkotikalistor nästa år.
Jag besökte London första veckan i oktober 2002. Jag kunde konstatera att vykort med marijuanamotiv är lika vanliga som Big Ben, beefeaters och parlamentet. I ett tidningsstånd köpte jag tre tidningar – tidningar med omslag som jag inbillar mig ungdomar tycker är lockande, häftiga – ”icke av föräldrar rekommenderade”.

Musiktidningen MINISTRY. Förutom sedvanliga artiklar om artister och deras musik vimlar det av pro-cannabisinslag i form av artiklar och reklam. Till detta nummer (okt 02) medföljde en gratis-CD: Cannabis Café.

Tidningen utgår från att regeringen Blairs förslag att cannabis ska klassas ned från klass B till klass C nästa år går igenom. Detta skulle i praktiken innebära att cannabis för eget bruk blir lagligt. Man beskriver hur en brittisk coffee-shop kan tänkas se ut och bjuder på lämplig musik genom CD:n. Uppmaningen är: ”So sit back, spark up and enjoy…”
Tidningen ger också i artikeln ”Pot Planet” läsaren information om, hur man i tio olika länder ser på cannabisfrågan: det juridiska läget, straffvärdet, priser, kvalitet, risken att åka fast med mera. Tidningen innehåller en mängd cannabisreklam: T-shirts, mobil-logos, cannabisfrön med tillhörande utrustning för odling osv.

WEED WORLD. Tidningen ges ut av ”Legalise Cannabis Alliance”, som har sitt säte i Norwich. På tidningens framsida står knappt skönjbart: ”Not for sale to minors”. Längst ner på varje sida finns en liten text: ”This information is for educational purposes only and is not intended for illegal activities.”

Hela tidningen är packad med pro-cannabisbudskap. På sidan tre varnar man för att lagen Misuse of Drugs Act 1971, sektion 6, förbjuder odling av cannabisplanta om man inte har licens från Secretary of State. En licens som i princip aldrig ges…
Därefter kan man läsa sida upp och sida ner hur man odlar den bästa marijuanan själv! Det finns också mängder av annonser om cannabisfröer, utrustning för odling, gödningsmedel, böcker om odling osv.
Det finns även annonser om ”rökfria” pipor, advokatbyråer som specialiserat sig på cannabismål, drogresor till Holland osv.

HIGH TIMES. Denna USA-baserade tidning har funnits i många år. Den utgör NORML:s (National Organisation on Reforming Marihuana Laws) flaggskepp i världen. Läckra omslag som för tankarna till rockmagasin och med ett innehåll som är otroligt cannabisförhärligande.
Tidningen prisar i stort sett i varje nummer Holland för sin cannabisvänliga inställning.

Holland
I slutet av september 2002 deltog jag i en narkotikakonferens i Göteborg med deltagande av tull, polis och åklagare från åtta europeiska länder. De holländska representanterna poängterade att de väl kände till sitt lands rykte i narkotikafrågan. De klargjorde att holländska regeringen på senare tid gjort allt mer för att ”nå den rätta balansen mellan hälso- och brottsaspekten liksom förebyggande- och kontrollaspekten i narkotikafrågan och närmar sig allt mer övriga västländers syn på drogproblemet”. Åklagare och polis har fått ökade befogenheter och speciellt åklagarna har fått direktiv att driva narkotikamål hårdare.

I början av 90-talet uppskattades att det fanns omkring 700 000 människor i Holland som rökte hasch regelbundet. En officiell undersökning 1997 gjord vid universitetet i Amsterdam visade att antalet haschrökare nästan halverats – till 323 000 personer.
Många cannabisrökare odlar själva sin marijuana – eller neiderwied. Det är av förklarliga skäl svårt att veta antalet odlare. I staden Utrecht t ex uppskattar myndigheterna att det finns cirka 1 000 hemmaodlare. THC-halten ligger i regel högre (cirka 6 procent) på neiderwied än på importerat (cirka 3 procent).

Polisen kan ingripa mot odlingar ”om allmänheten har olägenheter av dem”. Vatten kan läcka genom taket, omogna plantor kan lukta, det kanske blir för hett för att grannen har starka värmelampor på andra sidan väggen o s vÅr 1995 skärpte de holländska myndigheterna bestämmelserna för haschcaféerna – de s.k. coffee-shops. Av de cirka 1200 caféerna blev 840 kvar. 350 av dessa finns idag i Amsterdam. Ett hasch-cafée får ha högst 500 gram i lager. En kund får köpa max 5 gram. Detta skapar ett ”problem”. Det är det s.k. dilemmat med "bakdörren”.Man får alltså lagligen sälja 5 gram och lagerhålla 500 gram. Verksamheten vid ytterdörren och inne i caféet är alltså tillåten. Men då innehavaren ska skaffa mer cannabis måste han vända sig till den illegala marknaden vid bakdörren. Då borde det uppstå ett problem… Man begår alltså ett brott när man köper in lagret. Detta är något som polisen av olika skäl till stor del negligerat.

Idag finns det ”flummar-fik” i 28 procent (538 stycken) av Hollands kommuner. En borgmästare kan stänga ett café med stöd av lokal ordningsstadga.

Frågan, som många föräldrar ställer sig, är, om de vågar skicka ut sina ungdomar i Europa eller världen på egen hand. Ska man förmana, skrämma, vädja, varna för narkotika? Ungdomen har i regel bra kunskap, om vad som gäller för olika narkotikapreparat.

Jag anser att man måste lämna saklig information. Skrämselpropaganda går inte hem. Ungdomen avslöjar lätt överdrifter och lögner.

På 1930-talet försökte de amerikanska myndigheterna skrämma ungdomen bort från cannabisbruk genom olika kampanjer. Man varnade för att främlingar blandade marijuana i te eller drinkar. ”Denna hemska killer drug leder till mord, dårskap och död!” En film producerades med samma budskap (”Reefer Madness”). Jag vet inte om ungdomen då köpte alla varningarna rakt av. Vad jag vet är, att idag har filmen kultstatus bland amerikanska högskole- och universitetsstuderande. Filmen har nu gått upp som musical i USA.

Ungdomarnas umgängeskrets har stor betydelse för om han eller hon kommer att tacka ja eller nej till sitt första erbjudande av narkotika. Det är inte alltid så lätt att stå emot – trycket är tungt och man vill vara accepterad. Som vuxen måste man därför våga bry sig och ta reda på vart ens barn/ungdom ska resa, tillsammans med vem och vad de ska göra. Att inte fråga kan tolkas som ointresse och frestelsen kan bli ännu svårare att motstå. ”Det är ju ändå ingen som kollar eller bryr sig”.

Lockelser och utmaningar har alltid varit stora för ungdomen. Det gäller såväl tobak som sprit (inte minst svartsprit!) och narkotika. Med den förändrade attityden till droger som idag gäller kopplad till ökad tillgänglighet och ett starkt grupptryck behöver ungdomar all hjälp och vägledning de kan få. Det finns inga farliga eller ens mindre farliga droger, oavsett hur vackert paketerade de är. De förstör liv, de dödar och de gör det i små gulliga förpackningar med nallebjörnar, jordgubbar eller små grodor på utsidan. Ibland är ecstasyloggan förknippad med musikindustrin. Tyska tullen i Lübeck gjorde nyligen ett beslag på 1,6 miljoner (!) ecstasytabletter med loggan MTV.

Det är ingen överdrift att säga att vi nu upplever en ny drogförhärligande våg. Under 1960-talets ”flower-power”-period propagerade popmusiker öppet för främst hasch och LSD. Budskapet ”Sex and drugs and rock’n’roll” myntades på 1970-talet av Ian Dury. Idag förmedlas samma budskap mer eller mindre öppet via satellitkanaler, Internet, filmer och tidningar. Inom popmusiken förekommer ofta anspelningar på och förhärligande av droger. Bilden är densamma i stort sett hela Europa. Svensk tull gör mängder av narkotikabeslag – främst narkotiska svampar – i postpaket från framförallt Holland. Beställarna är unga människor från i stort sett över hela landet.

Jag anser att man bör ge ungdomen förtroendet att resa ut och möta andra ungdomar, se andra länder och få en första inblick i dess historia, kulturer m m. Det är en förtroendesak mellan ungdomen och dess föräldrar. De som känner sina ungdomar bäst är ju föräldrarna, eller…?

• En längre artikel av krönikören finns på Svenska narkotikapolisföreningen, SNPF:s sajt.

• Källor: bl a ”Stenad” av Pelle Olsson; Fri förlag, 2002; ”Hultsfredsfestivalen” – Tommy Ekström, Polismyndigheten i Kalmar län.

• Fotnot: Göran Bohlin arbetar på tullkriminalen i Göteborg, och varit sambandsman i London. Han har även gett ut boken "Den idiotiska klubben : sex and drugs and rock and roll" (1995, Tullverket).