Svenska regeringen måste motverka försöken att underminera FN:s narkotikakonventioner vid Wienkonferensen. Och ta initiativ till en resolution för att förbjuda s.k. industrihampa, skriver Peder Langenskiöld, styrelseordförande i Svenska Carnegie Institutet – en av de organisationer som i ett upprop uppmanar till försvar för FN:s narkotikakontroll.
För omkring tio år sedan upptäckte narkotikaliberalerna att Förenta nationernas narkotikakonventioner hindrade legalisering av narkotika. Sedan dess har de försökt underminera narkotikakontrollen i flera länder genom att propagera för fritt narkotikainnehav för eget bruk, medicinsk förskrivning av narkotika och fria sprutor.
Nu samlar sig narkotikaliberalerna till ett storangrepp på FN:s narkotikakonventioner (antagna 1961, 1971 och 1988). Saken kommer att ställas på sin spets vid FN:s särskilda session om narkotikakontroll i Wien nu i april.
Narkotikaliberalerna vill vidga konventionernas påbud att begränsa användningen av narkotika till ”medicinska eller vetenskapliga syften” så att även ”rekreationella syften” blir tillåtna. Det skulle riva upp konventionerna som hinder för legalisering och tillåta konsumtion som rusmedel.
Den svenska regeringen verkar inte ta detta hot på allvar. Regeringens internationella hållning har urholkats till pliktskyldig retorik om ett narkotikafritt samhälle.
När EG-domstolen i januari i år meddelade att Sverige inte kunde förbjuda odling av cannabis som bedrivs med jordbruksstöd från EU, lade sig regeringen platt. EU-beslutet resulterade i en ändring av en narkotikaförordning som gav tillåtelse för odling. Sverige riskerar nu att få samma problem som t ex Schweiz med avdrift av cannabis från fiberodlingar till drogproduktion.
Regeringen vågade inte gå till internationella domstolen för att klargöra om EU hade jurisdiktion över svensk narkotikakontroll. Det blev inget besked om gränserna mellan två internationella regelverk (FN:s narkotikakonventioner och EU:s jordbruksregler).
Så mycket var det alltså värt med alla löften från före EU-omröstningen 1994 att Sverige skulle kunna föra sin egen narkotikapolitik.
Regeringen måste markera att vi är beredda att försvara FN-konventionerna, även till priset av konflikt med EU-organ.
Samtidigt växer det folkliga motståndet mot de narkotikaliberala framstötarna. Ett upprop kring den s.k. Wiendeklarationen har fått ihop över en miljon namn till stöd för de nuvarande FN-konventionerna.
För att Sverige ska höras som en tydlig röst för en restriktiv linje är det bra att regeringen låter sig representeras på ministernivå i Wien genom folkhälsominister Morgan Johansson.
Men det räcker inte.
Sverige måste också kräva att konventionerna tillämpas av medlemsländerna i det politiska och praktiska arbetet mot narkotika. Vårt land bör också ta initiativ till en FN-resolution som uppmanar de länder som subventionerar eller tillåter cannabisodling för fiberframställning att helt upphöra med denna.
Ett tydligt narkotikapolitiskt ledarskap måste – kort sagt – bli nyckelord för den svenska regeringens narkotikapolitik.
• Fotnot: Delar av artikeln har även publicerats i Svenska Dagbladet.
• På svenskt initiativ har cirka 1,3 miljoner namn insamlats världen över mot försök att underminera FN:s narkotikakonventioner.
Vid narkotikakommissionens konferens i Wien uppmanar även flera europeiska organisationer (bl a tio svenska och fem holländska) i ett upprop till stöd för FN:s narkotikakontroll och att medlemsländerna måste tillämpa konventionerna.