Statistiska Centralbyrån, SCB, har på uppdrag av polisfacket undersökt hur poliserna ser på sitt jobb ur olika synvinklar. Bland annat frågade man om de hade förtroende för sina chefer. Av de 3 000 tillfrågade så svarade 45 procent att de hade litet eller inget förtroende för Sten Heckscher. Endast 35 procent hade stort eller visst förtroende för honom. 20 procent hade ingen åsikt.

Undersökningen var gjord innan affären med Gunno Gunnmo och jag misstänker att den saken inte ledde till någon ökning i förtroendet för rikspolischefen bland Sveriges poliser. Rikspolischefens remissvar till socialdepartementet om Björn Fries’ förslag om utvidgad sprututdelning kommer inte heller att öka på Heckschers förtroendesiffror.

Föga förvånande är Rikspolisstyrelsen (RPS) positiv till det friesska förslaget. Alla vi som känner till Sten Heckscher sedan gammalt visste ju att han inte skulle skriva under något annat än ett sprutvänligt utlåtande.

Men det måste kännas snopet för alla de poliser som kommit in med underlag för RPS’ beslut. Av åtta yttranden är det egentligen bara ett som är tydligt positivt. Ett par, tre är lite svårtolkade – avvaktande skulle man kunna säga – och fyra, fem går emot Fries’ förslag.

Polismyndigheten i Dalarna är alltså den som är tydligt positiv. Yttrandet därifrån består av två (2) meningar och lyder ordagrant:
"Polismyndigheten tillstyrker förslaget med de krav på verksamheten som Björn Fries ställer. Dessa är grundläggande och enligt myndigheten en förutsättning för en sprututbytesverksamhet."
Undertecknat Dag Wixner, polismästare.

Polismyndigheterna i Östergötland, Västra Götaland, Västerbotten och Uppsala har alla skrivit långa och utförliga yttranden och förklarat varför de anser att sprututbytesverksamheten inte bör utökas eller ens tillåtas. Yttrandet från Uppsala län är på åtta sidor och närmast att betrakta som en utredningsrapport.

Om man betraktar RPS’ yttrande som något som representerar poliskårens åsikter i den här frågan är det märkligt att RPS tar det ställningstagande man tar. Om man betraktar det som Sten Heckschers yttrande så är det inte så konstigt. En lustifikation i sammanhanget är att inte mindre än tio personer är listade i yttrandet såsom delaktiga i RPS’ beslut. Normalt sett brukar det vara verkschefen och en eller två personer till som står för remissvar från statliga myndigheter. Heckscher har den här gången ansträngt sig över hövan för att knyta upp så många som möjligt till ett beslut som han rimligtvis vet att han inte kommer att få beröm för inom poliskåren.

Det hade varit klädsamt om RPS i sitt yttrande hade nämnt något om att man inom poliskåren har olika uppfattningar om det förträffliga i att dela ut sprutor till narkomaner. Björn Fries själv fick känna av stämningsläget inom kåren på en konferens i Västerås härförleden där narkotikapoliser från hela Sverige träffades. Björn Fries blev närmast mosad av allt skäll han fick av narkotikapoliserna.

Av någon outgrundlig anledning verkar den svenska överheten i form av statliga myndigheter och en majoritet av riksdagspartierna ha bestämt sig för att det är bra med sprututdelning till narkomaner. Någon vetenskaplig grund för detta ställningstagande finns inte utan det handlar mer om tro än vetande. Man gör bedömningar. Men det gör den vanlige medborgaren också och jag misstänker att allmänna opinionens dom över sprututdelningen kommer att bli hård.

"Varför ska politikerna göra det lättare för narkomanerna att knarka när min gamla mamma inte får den sjukvård hon behöver?" En fråga som pockar på svar.

Jag ser två troliga konsekvenser av att riksdagen röstar igenom en lag som leder till att sprututdelning blir vanlig i Sverige:
1. Föraktet för narkomanerna ökar. Folk blir förbannade när samhället servar narkotikamissbrukare som underhåller sitt missbruk genom att stjäla, langa knark eller prostituera sig. Ilskan kommer delvis att gå ut över narkomanerna. Vore det inte bättre att kräva av dem att de upphör med sitt missbruk? Det finns inga sådana delar i Fries’ förslag.

2. Glappet mellan allmänhet och överhet kommer att öka ytterligare, inte minst mellan poliser och polisledning. Rätt många sugar kommer att tappas på den arenan och värdet av det ska inte underskattas. Det är ändå polisen som är snöplogen i narkotikabekämpningen.

Polisförbundets undersökning verkar ha träffat rakt på polisledningens ömma tå, att döma av de rätt fåniga utspel som rikets andra polis i rang, socionomen Ann-Marie Begler, gjorde i media. Hon lyckas med konststycket att göra det hela till en jämställdhetsfråga och börjar prata om "macho-tendenser" inom polisen. Förvisso ett problem, men vad har det med just det här att göra? Och är det någon som är mycket macho är det Sten Heckscher själv. Han är stor, stark och tuff och drar sig inte det minsta för att visa det.

Narkotikafrågan är en konstig fråga. I nästan inga andra frågor är opinionen så samlad som här. Över 90 procent av befolkningen står bakom en restriktiv linje och vill se krafttag mot knarket. Ändå verkar det som om harm reduction-linjen är på väg att få ordentlig genomslagskraft, trots att det är en så ytterligt liten grupp i samhället som står för den.