Mordet på utrikesminister Anna Lindh väcker chock och sorg, men också frågor om bristande säkerhet och psykiatrivård. Det är dags att bygga upp det som raserats – vårdplatser för psykiskt sjuka, missbrukare och kriminella våldsverkare, skriver Per Johansson, förbundssekreterare i Riksförbundet narkotikafritt samhälle.
Återigen har en våldsverkare slagit till mot vår demokrati. Anna Lindh, en av våra viktigaste politiker, har mördats mitt på blanka dagen, mitt i Stockholm när hon var ute för att handla kläder. Det är ett slag mot hela vårt land och mot hela vårt samhälle. Det är outhärdligt och en närmast ofattbar kränkning mot allt vad ett civiliserat samhälle står för. Att vi aldrig mer ska får höra Anna Lindh prata politik på tv, på radio och på möten är en ofantlig förlust för oss alla, oavsett var vi har våra partipolitiska sympatier.
Alla politiska aspekter till trots tänker väl de flesta av oss i första hand på Anna Lindhs familj. Hur viktigt hennes jobb än var så var hon ju i första hand förälder och maka. Två pojkar har ingen mamma längre. Det är fruktansvärt att Anna Lindhs familj har utsatts för detta, för att hon tog på sig den viktiga uppgiften att sitta i vårt lands regering.
Mycket talar för att det var en psykiskt sjuk människa som utfört detta hemska dåd. Eller en narkotikamissbrukare, eller kanske ännu troligare en person som lider av båda problemen. Samtidigt som jag skriver detta berättar man på nyheterna om hur en psykiskt sjuk man har gått in på ett dagis i Arvika och där dödat en femårig flicka. För fyra månader sedan dödade en psykiskt sjuk missbrukare en pensionär utanför Åkeshovs tunnelbanestation och strax därpå mejade en mentalsjuk bilförare ner människor på Västerlånggatan i Gamla stan.
Hur har det kunnat bli så här? Ska vi inte kunna ha ett öppet samhälle längre där höga politiker kan gå omkring bland allmänheten på gator och torg? Och hur ska det gå för allmänheten? Vem ska garantera vanligt folks säkerhet?
Det fanns ingen "hotbild" mot pensionären i Åkeshov eller mot den lilla flickan i Arvika, men de blev dödade i alla fall. Måste vi gå omkring och vara rädda för alla dessa förvirrade och farliga människor som går runt på gatorna nuförtiden?
I min ungdom arbetade jag ett och ett halvt år på Långbro mentalsjukhus i södra Stockholm. Det här var i början av 70-talet och psykiatrireformen var inte uppfunnen ännu. På Långbro bodde ett stort antal mentalsjuka personer. De flesta var bara förvirrade och oförargliga men vissa var aggressiva och farliga och helt olämpliga att släppa ut bland folk. Man hade olika lösningar för frigång för olika patienter. Vissa fick vistas bara på sjukhusområdet, andra fick gå upp till Fruängens centrum medan andra kunde röra sig fritt på stan. En del fick bara gå ut tillsammans med personal.
Långbro sjukhus ligger i en vacker park och det var faktiskt rätt trevligt att jobba där. Jag lärde mig mycket om livet och dess baksidor. Många i personalen hade jobbat där länge och hade en ganska kamratlig relation med patienterna även om det givetvis fanns personal som borde ha sökt sig till annat. Många av patienterna fick sällan eller aldrig besök. Om de hade släktingar så var det inte mycket bevänt med kontakten. Så personalen fick fungera som en ersättning för den familj som dessa patienter inte hade. Det var väl inte så tjusigt men det var ändå något.
Det som var lite trist med Långbro var att vissa byggnader var hårt slitna. De äldsta husen var kvar sen början på 1900-talet. På avstånd var de visserligen stiliga men inomhus var det kalt, trist och nergånget. Långbro sjukhus är stängt sen många år och nu bygger man bostäder på sjukhusområdet runt den gamla parken. De äldsta husen byggs om till moderna och attraktiva lägenheter för dem som har råd med sånt.
Patienterna släpptes ut på stan och meningen var väl att de skulle bo i egen lägenhet och få psykiatrisk hjälp i öppenvård. Jag skulle tro att detta är ett av efterkrigstidens största politiska misslyckanden. Man klädde det i fina ord om humanism och respekt för människovärde men resultatet blev ensamhet och förnedring.
Många mentalsjuka klarar inte ett liv utanför institutionerna. De missköter sin medicinering, de missköter sin hygien, de missköter sin ekonomi och de kommer på kant med grannar och andra. En del börjar missbruka droger och blir vad som på finare språk kallas dubbeldiagnosfall. Till slut fungerar det inte med lägenheten och de hamnar i hemlöshet och misär. Stockholms tunnelbanor har fått ta över många av de uppgifter som tidigare Långbro sjukhus löste på ett mycket bättre sätt. Möjligen är det billigare att låta kollektivtrafiken sköta mentalvården men humant och värdigt är det inte.
Det är en fullständigt onödig situation vi befinner oss i när vi nu går och är rädda för att vi eller våra nära och kära ska bli utsatta för våld. Vi måste inse att det är fel att låta förvirrade och farliga människor driva omkring vind för våg. Det handlar om några tusental människor som på grund av mentalsjukdom, missbruk eller en psykopatisk läggning inte har ute på gatorna att göra. Det är ingen vits att anklaga alla dem som bär ansvaret för nedmonteringen av psykvården, missbruksvården eller kriminalvården.
Det som måste göras nu är att bygga upp det som raserats. Inrätta vårdplatser för missbrukarna, se till att kriminalvården har plats för de kriminella våldsverkarna och bygga upp en psykvård som inte håller sig för fin för att ta hand om de psykiskt sjuka.
