Länge har jag dragit mig för att titta på den amerikanska filmen Traffic som gick på bio för några år sedan men som står på hyllan med “Rekommenderade filmer“ i videobutiken runt hörnet där jag bor. Jag har inte hyrt Traffic för jag har trott att filmen skulle bli en stor besvikelse, jämfört med den engelska tv-serien Traffik som är originalberättelsen som Hollywood gjort en så kallad re-make på. Traffik är mer än tio år gammal och det bästa som nånsin gjorts om knarkproblemet i filmväg. Den består av sex femtiominutersavsnitt och är således dubbelt så lång som Traffics två och en halv timme.

Traffic gjorde mig inte besviken när jag nu äntligen kom mig för att se den, men visst är det engelska originalet bättre. Hollywoodversionen är amerikansk film när den är som bäst men måste givetvis komprimera berättelsen vilket gör att man utelämnar en del viktiga komponenter. Den fattige bonden som odlar knarket finns inte med i biofilmen, som handlar om USA och Mexico. I tv-versionen spelar en pakistansk bonde en avgörande roll och hans och hans familjs öde ställs i relation till alla andra delar i den narkotikahandel som utspelar sig i Storbritannien, Pakistan och Tyskland (därav den tyska stavningen av filmtiteln).

Det finns en scen i biofilmen där den nyligen utsedde drogtsaren (som spelas av Michael Douglas) möter beslutsfattare och mediafolk på ett cocktail-party i Washington. Alla vill ge honom goda råd om hur han ska sköta sitt jobb och replikerna visar att filmteamet gjort grundlig research. Man lyckas fånga in narkotikaproblemet på ett mycket skickligt vis i några få korta repliker. Lite senare träffar drogtsaren Vita husets stabschef och en av hans repliker fastnar i huvudet på mig:
– Glöm inte att folk här i Washington är rädda för dig eftersom du har vetorätt över deras budgetar.

När Storbritanniens avgångne drogtsar Keith Hellawell (bild) var i Stockholm i våras på en ECAD-konferens berättade han om vad som hade varit bra respektive dåligt med hans jobb. Bra var att han hade haft makt över de pengar som skulle användas i narkotikabekämpningen. Dåligt var att hans uppdragsgivare, regeringen i Storbritannien, egentligen inte ville att han skulle bekämpa knarket utan på olika vis drev politiken i en narkotikaliberal riktning. Vilket gjorde situationen ohållbar och därför avgick Hellawell.

Politik är ett knepigt hantverk som inte är så lätt att få grepp om. Det handlar om makt och opinion, två saker som flyter ihop och man kan inte alltid se var gränserna går mellan de två. “Tala lent och bär på en stor påk, så kommer du långt“ sa en gång den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt. Det är naturligtvis ett alldeles förfärligt uttalande men inte desto mindre ligger det mycket sanning i det. Det går inte att få bukt med narkotikamissbruket om man inte kan utöva makt. Samtidigt är det precis lika viktigt att kommunicera med allmänheten om vad man gör, vill göra och – inte minst – varför man vill göra det. Opinionsarbete helt enkelt. Något som makthavare måste ägna mycket tid åt, om de vill nå framgång i sin maktutövning.

Den amerikanska politiken mot knarket hamnar gärna högt upp i maktspelet och uttrycket “war on drugs“ biter sig fast. Det passar väl in i det världspolitiska maktspel USA spelar. För några år sedan träffade jag Barry McCaffrey, den drogtsar som arbetade under Bill Clinton. Han hade en militär bakgrund men tyckte inte alls om uttrycket “war on drugs“. Han sa:
– Jag deltog i Vietnamkriget och vet vad krig innebär. Att bekämpa knarket är något som i första hand måste ske på hemmaplan och en regering kan inte förklara krig mot sina egna medborgare.
McCaffrey’s analys ledde knappast till några större förändringar i den amerikanska narkotikapolitiken. Den krockade väl helt enkelt med andra linjer i politiken som handlar om makt och inflytande i världen och då får klokskapen spela en underordnad roll. Så går det till i imperier.

Hollywoodfilmen Traffic har ett otydligt politiskt budskap. Eller snarare, den har inget politiskt budskap. Den vill bara visa hur knarkproblemet fungerar och i det avseendet är det en alldeles utmärkt film. Sen kan man dra lite olika slutsatser av det hela vilket också gjordes i den svenska debatten. Expressens ledarsida tog – naturligtvis – filmen som grund för att kritisera den restriktiva svenska modellen. Den engelska tv-filmen Traffik har å andra sidan ett mycket tydligt politiskt budskap: det är konsumtionen på hemmaplan som måste åtgärdas. Jag minns när jag såg den på tv första gången den sändes att jag blev närmast chockad av tydligheten i beskrivningen och analysen.

Göran Persson har sagt att han vill bekämpa knarket, men är det någon som tror att han menar det? Som det ser ut nu har i alla fall jag svårt att tro det. Hade han menat allvar så hade han givit verklig makt åt den som ska bekämpa knarket. En effektiv narkotikapolitik förutsätter att polisens och socialtjänstens aktiviteter samordnas. Nu ligger frågan under socialdepartementet när den borde ligga över både social- och justitiedepartementen (eller i alla fall jäms med). Allra bäst vore att plocka in narkotikasamordnaren Björn Fries (bild) i statsrådsberedningen och låta honom agera direkt på statsministerns uppdrag. Decimera staben runt Björn Fries och se till att man slutar dela ut projektpengar till höger och vänster. Det är visserligen bra med projekt men knarkfrågans lösning förutsätter politik. Långsiktig politik.

Biofilmen Traffic slutar rätt hopplöst. Knarkproblemet är så stort att vi knappast kan rå på det. Man får söka sig privata lösningar så gott det går. Tv-filmen Traffik däremot slutar mycket hoppfullare. Den säger inte hur det ska gå till men pekar på att det är efterfrågan på hemmaplan som måste åtgärdas. Därmed finns det en väg ut ur eländet. För visst går det att få folk att sluta använda narkotika och visst går det att få folk att inte börja. Det handlar om makt och det handlar om opinion. Opinionsläget är egentligen bästa tänkbara i Sverige. När det gäller makten finns det mycket att göra.

PER JOHANSSON

Titel: Traffic (2000)
Regi: Steven Soderbergh
I rollerna: Michael Douglas, Benicio Del Toro, Catherine Zeta-Jones
m fl
Distributör: Universial Studios
Speltid: 147 minuter

Fotnot: Filmen fick fyra Oscars 2001 – bästa regi (Steven Soderbergh), bästa manliga biroll (Benicio del Toro), bästa manus efter förlaga (Steven Gaghan) och bästa klippning (Steven Mirrione).