Bokrec/Långholmen tur och retur

Författaren och kåkfararen Lasse Strömstedt skriver om sin tid på Långholmen i boken Fånge 981. Roligt och medkännande utan ursäkter, anser recensenten Pelle Olsson.

När Lasse Strömstedt för första gången hamnade i fängelse var han tjugo år
gammal. Det är då den här självbiografiska skildringen börjar, med en
fångtransport från polishuset på Kungsholmen i Stockholm till Kronohäktet på
Långholmen. Året var 1955 och författaren hade en sexton år lång kriminell
karriär framför sig. Under 60-talet kom amfetaminet in i hans liv och ökade
farten i den brottsliga verksamheten.

Han var en mycket energisk inbrottstjuv. Under en period specialiserade han sig på att krossa fönster i juvelerarbutiker, på uppdrag av ägarna som redan tagit undan alla värdeföremål och sedan fick ut pengar på försäkringen. Som tur var för
allmänheten åkte han ständigt fast och hamnade gång på gång på
Centralfängelset på Långholmen, där alla småtjuvar höll till, eller på Fasta
paviljongen, där spioner och särskilt rymningsbenägna hamnade. Här träffade
han spionerna Fritiof Enbom och Stig Wennerström. Sammanlagt tillbringade
han över tolv år bakom galler och murar, innan han blev en drogfri och
skötsam medborgare 1971.

Strömstedt beskriver hur valhänt och bortkommen han var ute i friheten, men
hur hemmastadd han var i fängelset. Där kände han alla och såg till att han
fick de bästa jobben (de man inte behövde arbeta på), den bästa maten och de
mest inflytelserika fångkamraterna. Han smugglade in sprit, han spelade
teater, han var Långholmens nöjespappa och bokade massor med kända artister,
han var fängelsets radioman och han organiserade rymningar.
Då och då hamnade han på isoleringsavdelningen, Fasta Paviljongen. Där blev
sträckläsning av böcker hans räddning.

Själv sträckläser jag Fånge 981. Den är en fantastiskt intressant dokumentär
om livet på Långholmen under 50- och 60-talet. Och rolig. Strömstedt
skildrar mängder med dråpliga episoder, men han låter inte det glättiga ta
överhanden. Här finns också ångesten och tristessen i att vara
frihetsberövad. Och tragiken. Många av hans kumpaner från den här tiden dog
unga.
Boken är ibland en smula dåligt redigerad. Det blir en del omtuggningar och
för mycket förklaringar. Lasse Strömstedts humoristiska prosa skulle vinna
på att stramas upp lite. Man saknar också minst ett kapitel om hur han
lämnade narkotikan och kriminaliteten bakom sig. Hur gick den processen
till?

Strömstedt är en klok och insiktsfull person som genom årens lopp – i
böcker, föredrag och debatter – har använt sina erfarenheter som tjuv och
narkoman för att argumentera för ett helt annat leverne. Han har en ironisk,
men ganska kärleksfull distans till sin bakgrund. Även om han tar avstånd
från sina egna och kamraternas handlingar finns det en förståelse och en
värme i personskildringarna. Det gäller även en del fångvaktare.

Däremot avfärdar han sociala eller andra skäl till varför vissa handlar i fängelse
som bortförklaringar. Strömstedt poängterar det egna ansvaret.
“Först när man inser att det inte handlar om otur eller taskig barndom kan
man ta sig ur knipan, oavsett hur man hamnade där “, skriver Strömstedt.

Av PELLE OLSSON



Titel: Fånge 981
Förlag: Svenska Polisidrottsförlaget, 2003

Etiketter:

Annonser