Alkoholdebuten sker vid allt yngre ålder och konsumtionen av alkohol ökar stadigt i Sverige. En öl efter jobbet liksom en fördrink och vin till middagen hör till den sociala kompetensen. Den som verkligen är med i svängen och har hög social förmåga super sig dyngrak med polarna eller smuttar drinkar i stora klunkar på krogen.

Den som däremot föredrar att bygga relationer över en kopp te riskerar att falla utanför kompisgängen och kan till och med betraktas som asocial. Må hända att en del väljer att stanna hemma framför sociala fyllesammankomster, men det beror snarare på längtan efter konversationer bortom alkoholens dis än på bristande social kompetens.

Det är emellertid inte bara festminnen och eftersnack som går förlorade för den som stannar hemma. Även den som håller sig till tedrickande får känna av baksmällans konsekvenser. Detta på grund av samhällets acceptans av fylla.

Finns det något respektlösare än att prioritera självvalt supande framför vänskap?

Vem kan känna verklig sympati för den vän som glåmig släpar sig till en sedan länge planerad träff och med skrovlig stämma deklarerar att hon/han hellre skulle dra täcket över huvudet?

För många bärs är en tarvlig ursäkt för en förlorad söndag tillsammans. Än värre är det att ropa “tyck synd om mig med min självförvållade baksmälla“.

Traditionen med sympati för baksmälleoffret måste brytas. När det inte längre är godtagbart att släpa sig ut i stora solbrillor med “tyck-synd-om-mig“ reflekterande i glasen kanske glorifieringen av och charmen med baksmällan minskar.

Märkligt nog hör strävan efter fylla inte enbart till tonårens utforskande och testande av gränser. Samtidigt som alkoholdebuten sker allt tidigare tycks traditionen med fyllefestande följa med upp i allt högre åldrar. Kanske är den ett uttryck för ett enträget försök att stanna i ungdomens år? Tyvärr ger det ytterligare negativa signaler till de ungdomar som med iver vill testa vuxenlivets glädjeämnen.

Även media arbetar ihärdigt för att trissa upp stämningen kring helgfirande. Fest och glädje är härligt, men kunde inte mediabevakningen utelämna glorifieringen av alkoholen? Är det nödvändigt med kommentarer som gör gällande att större delen av befolkningen förväntas gå i dimma eller ligga däckad dagen efter ett helgfirande?

Inför firandet förs långa samtal i media om dryckestips och dagen efter ges råd om hur man enklast kommer till rätta med baksmällan. Bakfulla förväntas vi alla vara och synd är det om oss.

Är det inte dags att kräva att var och en tar ansvar för sin alkoholkonsumtion och att börja reagera på att fyllerus har blivit en synonym för festande?

Hur länge ska vi tycka synd om dem som medvetet drar på sig alkoholens efterverkningar?