Fria sprutor underhåller missbruk

Debatten om förslaget om utvidgat sprututbyte går vidare. Med fria sprutor underhåller i stället samhället det missbruk som så många narkomaner dör av varje år, skriver Lena Adelsohn Liljeroth, moderat riksdagsledamot, och Christer Karlsson, ordförande för Kriminellas revansch i samhället.

”Äntligen”, utbrister folkhälsominister Morgan Johansson när regeringen nyligen fattade beslutet att under hösten lägga fram ett lagförslag som kommer att legalisera fri tilldelning av sprutor till narkomaner.
Ministerns förhoppning är att tillgången på fria sprutor kommer att förhindra spridning av hiv, liksom av hepatit B och C (gulsot) och på sikt minska dödligheten bland missbrukare.

Tron på sprutbytesprogram verkar ha blivit något av en religion, även för den som kallar sig folkhälsominister.

Men för många med kunskaper om narkotika, sprutnarkomani, smittspridning och internationell narkotikapolitik är det obegripligt hur någon kan vara för sprutbytesprogram och samtidigt påstå sig värna en restriktiv narkotikapolitik.

I Lund och Malmö har en mycket kontroversiell försöksverksamhet, med fria sprutor till narkomaner, pågått i 20 år. Förespråkarna hävdar att projektet varit en framgång. Många forskare, f d narkomaner och stödorganisationer på fältet har en helt annan uppfattning. Även
Socialstyrelsen ställer sig tveksam till om det finns några bevis för att de skånska försöken haft någon effekt.

Sverige har gudskelov ingen hiv-epidemi bland narkomaner. Oskyddade samlag är en betydligt vanligare orsak till hiv och där hjälper inga fria sprutor i världen. Att dela ut sprutor hjälper heller inte när smittan finns i själva injektionslösningen.

Folkhälsominister Morgan Johansson använder dessutom en märklig argumentationsteknik när han nu jämför Stockholm och Malmö. Han konstaterar att Stockholm i fjol hade 13 nyregistrerade HIV-smittade injektionsmissbrukare, medan Malmö inte hade någon. Det är hans argument för att legalisera fritt sprutbyte över hela landet. Men Göteborg har inte heller haft några HIV-fall bland narkomaner de senaste tio åren – och där delas det inte ut några fria sprutor. Sambandet saknas alltså.

Hiv-epidemin bland narkomaner i Sverige startade i Stockholm, och det är inte konstigt att siffrorna vad gäller antalet hiv-positiva narkomaner är högre för Stockholm än för övriga landet. Det mest anmärkningsvärda är att man i huvudstaden, genom bland annat information och testning, lyckats få ned antalet nysmittade till en internationellt mycket låg nivå.
Däremot är det fortfarande många som dör av sitt narkotikamissbruk.

Folkhälsoministern menar att ”någon gång måste frågan avgöras”. Den har malts fram och tillbaka i snart 20 år och nu måste vi komma till avslut, säger han.
Vad som kommer att hända är bara att Morgan Johansson rensar sitt eget bord. För enligt förslaget ska ju varje landsting avgöra om och hur de ska starta mottagningar där narkomaner kan lämna in gamla sprutor och hämta ut nya.

Likt en Pontius Pilatus tvår ministern sina händer ( troligtvis mot bättre vetande) och skickar således ärendet vidare till folket för avgörande.
”Folket” är våra 18 landsting och två regioner, som kommer att få fortsätta att tröska frågan så fort någon politiker drar upp ärendet. Har landstingen bättre resurser än staten att avgöra om denna s k smittskyddsåtgärd är förenlig med god vetenskaplig praktik?

Varje narkoman vet att det inte är särskilt svårt att få tag i sprutor. De säljs för 10-20 kronor på samma ställe som narkotikan. Det farligaste med sprutor är faktiskt inte att bli smittad, utan att riskera en för tidig död i en överdos.
Enligt svensk lag ska den som är på väg att förstöra sitt liv med narkotika, och som inte frivilligt söker vård, omhändertas.

Så frågorna till Morgan Johansson borde i stället vara:
• Tycker du inte att människor som sitter och injicerar heroin in i sina vener är på väg att förstöra sina liv?
• Hur ska samhällets reaktion vara? Ska personen omhändertas enligt gällande svensk lagstiftning eller ska samhället tillhandahålla verktyg till fortsatt missbruk?

Den viktigaste frågeställningen är förstås om fria sprutor motverkar spridning av hiv? Som bekant finns det två stora smittvägar (sedan blodtransfusion utrotats), dels genom att dela injektionsverktyg och dels sexuellt.
En studie från Statens Bakteriologiska Laboratorium från början av 90-talet visade att minst hälften av alla smittade narkomaner hade smittats sexuellt och mot detta hjälper inga fria sprutor. Nya erfarenheter från Oslo visar att 75 procent av missbrukarna fortsätter att dela ”verktyg”, trots att de har tillgång till sprutdelningsprogram.

Det finns många frågor som måste besvaras. Hur kommer det sig t ex att överdödigheten av narkotika är dubbel så hög i Skåne som i övriga riket?
Hur kommer det sig att hepatit B-smittan är högre i Skåne än i övriga riket?

Över 95 procent av svenska folket stödjer den restriktiva narkotikapolitiken. I Sverige är det förbjudet att knarka och vi vill att det ska förbli så. Det är också en viktig signal till de unga. Internationell forskning visar att ju mer negativ syn ungdomar har på narkotika, desto mindre benägna är de att prova. Och omvänt, om samhället visar en mer tolerant syn på missbruk så riskerar ungdomars motstånd mot narkotika också luckras upp. Hur kommer det sig då att ungdomar i Skåne provar narkotika i nästan dubbel utsträckning jämfört med unga i Värmland? Kan det bero på olika signaler?

Varje år avlider mellan 300 och 400 personer på grund av sitt narkotikamissbruk. Ett fåtal av dem var hiv-smittade. Med fria sprutor underhåller i stället samhället det missbruk, som så många narkomaner dör av varje år.

I Sverige kan vi i stället rädda liv genom att öka insatserna för att motverka själva narkotikamissbruket.
Vi föreslår: Satsa på information, fler avgiftnings- och behandlingsplatser, vaccinering och rådgivning om infektioner och deras smittvägar, bredare utbud av behandlingar i öppna och halvöppna vårdformer och stöd till de organisationer som bekämpar narkotikan.

Etiketter:

Annonser