Mitt parti, socialdemokraterna, har haft svårt att hantera narkotikaproblemet allt sedan detta blev en samhällsfråga på 1960-talet. Särskilt gäller det ingripanden mot det enskilda missbruket. Motståndet har varit stort mot mycket av det som sedermera blivit del av den svenska offentliga narkotikapolitiken. Det gäller bland annat konsumtionsförbudet mot narkotika och social tvångsvård för tunga missbrukare.

Under senare år har motståndet gällt exempelvis drogtester i skolan. Partiets nuvarande hållning är märklig, eftersom det fortfarande är arbetarklassens barn som drabbas hårdast av narkotikan och skulle ha störst hjälp av tidiga och konsekventa ingripanden.

Frågan är dock om inte regeringens förslag att låta landstingen dela ut rena sprutor till injektionsmissbrukare för att hejda spridningen av hiv är det absoluta bottennappet.

Ansvariga statsrådet Morgan Johansson vill undvika att detta blir en ”symbolfråga” för svensk narkotikapolitik. Men det är just vad den kommer att bli – och förbli. För vad är det för signaler regeringen sänder ut? Jo, detta med fria sprutor kommer av missbrukarna att tolkas om att det är OK att injicera narkotika så länge som det sker med landstingets sprutor.

Samtidigt ligger dödligheten bland injektionsmissbrukarna mycket högt, men den påverkas inte av sprutprojekten. Dödligheten hos narkotikamissbrukare har enligt CAN:s officiella statistik under senare år legat ”stabilt högt” omkring 400 per år. De flesta dör inte av infektioner utan av överdoser, olyckor, våld och självmord.

Om Morgan Johansson och hans medarbetare verkligen hade haft missbrukarnas hälsa och överlevnad som primärt mål hade de i stället inriktat alla krafter på att stoppa missbruksbeteendet, dvs. injicerandet, rökandet osv. Detta beteende driver på alla risker, från infektioner till trafikdödsfall, men även brott mot allmänheten. Missbruksbeteendet är också motorn i narkotikamarknaden. När missbrukare upphör med sitt drogintag försvinner däremot riskerna för bland annat sjukdomar – även om gamla skador kan bestå under lång tid.

Under senare tid har regering och riksdag snarare minskat möjligheterna att ingripa mot missbruket.

Förra året försvann polisens möjligheter att göra omedelbara omhändertaganden enligt lagen om vård av missbrukare (LVM). Detta trots att narkotikapolisen har personkännedom om praktiskt taget alla injektionsmissbrukare i sin region. Om statsmakterna vill stoppa det farliga missbruket och dess alla konsekvenser är det mycket effektivare att låta polisen leta upp missbrukarna.

Regeringen säger sig vilja få sprutfrågan ur världen efter mer än 20 års utredande. Genom att välja en linje som medger fortsatt missbruksbeteende med åtföljande risk för smitta och andra störningar kommer den att tvingas leva med frågan.

Jag vädjar till mina nuvarande partivänner i riksdagen: Säg nej till regeringens förslag om sprutprojekt.