Den senaste folkhälsorapporten från Socialstyrelsen bekräftade det jag har känt och sett i flera år, unga tjejer mår sämre och sämre. Min egen erfarenhet av att vara ung tjej är att det var en smärtsam upplevelse och jag ser min egen spegelbild varje gång jag besöker en skola.

Alla dessa unga tjejer som mår dåligt, flera stycken i varje klass, de som skriker ut sitt behov av bekräftelse, de som helst försvann från jordens yta, de som håller upp en perfekt fasad och de som spexar och skojar och låtsas att det är härliga tider. Jag ser mig själv i deras sorgsna ögon och jag lider eftersom jag vet hur det känns, jag vet hur de mår.

När jag gick i högstadiet hade jag ångest varje dag, en klump stor och tung som en sten i magen, som jag bar på i hemlighet. Livet hade ingen mening och jag hade ingen plats. Min ilska, smärta, osäkerhet och sorg gjorde mig så sårbar att jag var tvungen att ta på mig en mask, att spela en roll.

Jag var en rebell. Arg på allt och alla tog jag min flykt till alkohol, cigaretter, skolk och en taskig attityd. Allt för att dölja såret i magen.

När jag till slut fann drogerna var de en befrielse och de fungerade som en av/på-knapp för mina känslor. Minsta lilla det gjorde ont tryckte jag på av-knappen genom att peta i mig kemisk lycka, så var allting glömt, åtminstone för stunden.

Droger är bara en tillfällig lösning och inom kort hade jag ondare i själen än vad jag någonsin haft. Då drogerna höll på att ta mitt liv fick jag hjälp. Tack vare drogerna var det någon som såg att jag inte mådde bra och erbjöd mig hjälp. Kanske det var tack vare drogerna som jag inte tog livet av mig, blev psykiskt sjuk eller skar mig i armarna när jag var ung. Om jag inte hade börjat med droger hade någon sett mig då? Hade någon erbjudit mig hjälp? Jag vet inte…

Jag ser dessa tjejer som är kopior av vad jag var, jag ser hur de mår och deras rop på hjälp. Jag undrar om det är någon annan som ser dem? Jag undrar om de kommer att få hjälp eller om de kommer att göra lika dåliga val som jag. Jag undrar varför de blir fler och varför de mår så dåligt?

Är det hemma som de inte har det bra? Är det alla skilsmässor, ensamstående mammor och frånvarande pappor? Är det skolan? Stressen, proven eller att bli kallad hora varje dag? Är det media? Trådsmala tjejer med perfekta ansikten som skriker ut att ser du inte ut som jag så duger du inte, då är du inget att ha. Ställer vi, samhället, för höga krav?

Är det vår egen strävan efter perfektion som sänder ut en signal? Att man inte duger som man är, man måste bli bättre, smartare, snyggare, smalare och köpa mera grejer.

Vem ska vara motpolen i samhället idag? Vem ska stå för acceptans, ödmjukhet, tålamod och kärlek? Vem ska vara förebilden för våra barn?

Vem ska lära barnen att de duger som de är? Vem ska ge dem självkänsla, självkärlek och trygghet i dagens samhälle? Vem ska se de här tjejerna och ge dem hjälp innan de går under?

Jag bara undrar…